TVINGA fram ord och text?


Nepp, det tror jag inte ett dugg på. Att skriva ska komma av en obeskrivligt stark lust att skriva. 

Att man helt enkelt inte kan låta bli! Att det är så förbannat kul, spännande, roligt, intressant och härligt, att man bara måste skriva.

Tvång


När det kliar i hela kroppen på dig om du sitter på ett släktkalas där alla är trevliga, det som serveras är gott men du ändå längtar hem till manuset på datorn.



När någon vill fika med dig på stan och du kollar runt efter papper att skriva ner din idé på och bara lyssnar med ett halvt öra på ditt sällskap.

Du pratar fort för att du tror att mötet går snabbare då.


Det är skrivarkärlek. Man längtar tills ungarna somnat, gått till skolan. Tiden vid datorn flyger iväg och hoppsan! Har det redan gått tre timmar? Jag måste kanske göra lunch...


Man känner sig nöjd.
Kommer på sig själv med att sitta och le. Det är skrivkärlek. Man älskar det man gör och det man ser kommer ut ur sig själv. 

Fantastiska berättelser som man är så, så... stolt över! 

Att det skulle komma från tvång tror jag inte alls på. 
Tvinga sig själv att författa? Nix. Det måste vara ett naturligt flöde. En glädje till själva skrivjobbet.

Som en stor lycka, kärlek, passion. 

Vad som helst men inte tvång. Hur fan skulle det se ut?

En text som är fram klämd under hot. Hot inifrån. Nej, självdisciplin är något helt annat. Det kan du använda när du korrekturläser din text, redigerar och rättar.