Det är psykologi - i allt!

När jag skickade in mina manus (från 2011 och framåt) så var jag väldigt kortfattad i presentationsbreven, som jag har berättat om i tidigare inlägg här.

Eftersom jag egentligen tyckte att det var helt jäkla onödigt att babbla om MIG. 

(Det var ju ingen självbiografi jag hade skrivit, för Guds skull!).

Omedvetet var jag nog kort även i tonen, förmodligen för att jag inte ville ge för mycket av mig - om, utifall att, de skulle säga nej tack. 

(Läs: Varför skulle jag vara trevlig och bjussa på mig själv om de inte vill ha mitt episka "storverk"...?).

Utöver det var jag inte intresserad av att konversera person till person bara för snackandets skull. Otålig  som tusan. 
Jag ville bara ha ett JA.
Och så full fräs med processen att producera boken. Typ handla mer, snacka mindre. 

Go, go, go.

Dessutom tyckte jag (också omedvetet såklart) att det var fullkomligt totalt helt och hållet SLÖSERI MED TID!

Då kan man  ju hellre skriva ännu ett manus.

Varför lägga tid på något, för mig så himla ointressant, något som kanske inte ens skulle ge utdelning och något som inte handlade om min text? Skriva om sig själv? Det gör man i kontaktannonser, för fan!

Eventuellt kände jag så. Förmodligen, även om jag inte alls då var medveten om det. Att jag själv tyckte att jag för andra hade ett ointressant liv. Main reason: Jag var ju inte publicerad författare...

Jag hade ingen som helst förståelse för att man ska prata om något annat än MANUSET. Varför då? 

Det spelar väl ingen roll om man heter Sofie, Karl-Fredrik, Anita eller Jonas Karlsson. Lindelöf eller Stark.
Om man är 32 år, 69 eller 27...

Om man bor i Schweiz, Örebro, Kalix, Pjätteryd eller på Åland. 

Who gives a f***?!!!

Chit chat, småprat. Typ prata om vädret. Booooring. 

Ni ska bara koncentrera er på min underbara roman!

Eller var det så enkelt att jag var trött på mig själv och att berätta om mig själv?

Att det enda jag ville säga i följebreven var att;

Jag, jag är författare, jag.

Och det kunde jag ju inte, då jag aldrig fått något publicerat.  

Det enda som stod emellan mig och författarerkännandet var just de jag skulle berätta för. Förläggarna, redaktörerna. 

Att jag inte var någon speciell alls. Alltså ingen författare. Vilket för mig var "ingen speciell alls" då. Egentligen.

Det låste sig totalt för mig när jag skulle skriva följebrev. VARFÖR räckte det inte med namn och kontaktuppgifter svor jag om och om igen.

Omedvetet skickade jag ut signaler som: SKIT i det du! Jag är en looser (= jag har inget bok kontrakt) men det ska inte du bry dig om! Du ska bara läsa manuset och gilla det. Ge mig bokkontrakt och sluta grotta ner dig i mitt personliga liv.

Mina korta, opersonliga och stela följebrev blev alltså

INGEN glad av.

Och kanske läste man inte ens manusen på vissa förlag. Just av den anledningen att följebrevet var kort, ointressant, stelt och egentligen noll info, utöver adress och telefonnummer. Och då dog intresset redan där.

Hela jag utstrålade ilska, avsky och mörka moln. Via presentationsbrevet. Inget förläggare går igång på.

Som i alla situationer i livet gäller alltså vänlighet i alla lägen.

Något som jag tyckte var både onödigt, slöseri med tid (och varför ge kärlek och vänlighet till någon som jag aldrig kommer att träffa i hela mitt liv, för de kanske säger nej till min text....).

Och har de sagt nej till mig så ska de absolut inte få ett enda vänligt ord.
Måste jag ha tänkt.

Att jag skickade ut dessa signaler hade jag förstås inte den minsta aning om.

Kyla föder kyla, avsky föder avsky.

Men det gick aldrig upp för mig att skicka in presentationsbrev med manuset kan ses som detsamma som att gå på anställningsintervju.

Vilket man aldrig skulle göra med en uppkäftig, nonchalant attityd och blick som sa: "Skit i min personlighet du och kolla i CV:et istället. Så får du se hur jävla bra jag är. Det ska jag inte behöva berätta för i helvete!".

Nu pratar jag inte om att lisma, fjäska eller rövslicka istället. Inte alls. Det är precis lika illa! 

Du ska vara DU! 

Hyfs, vänlighet, respekt och en form av lågmäld, medmänsklig kärlek borde vi sända ut i ALL sorts kommunikation oss människor emellan.

(Lågmäld säger jag för såklart är det ganska opassande att skicka en massa hjärtan, puss&kram och annat högljutt påträngande). 

Föga visste jag att detta var 1 stor orsak till att jag aldrig fick bokkontrakt tidigare i livet. Att jag varit kort i tonen. Och irriterad inombords.

Det spelar egentligen inte så stor roll vad innehållet i ett paket är när du slår in det fult och slarvigt.
Och lämnar över det - utan ett leende.

När jag såg på följebrev med andra ögon öppnade sig helt nya dörrar för mig.

Dörrar som ledde in till förlagen. Och deras vidöppna innerdörrar.