Älska ihjäl sitt projekt.

Det här har jag varit med om vid flera tillfällen. Ens passion blir för stark.

Det kan yttra sig på många sätt.
Manuset blir så att säga heligt för dig och du kan inte närma dig det med realistiska ögon.

Du ser på det som något som är "larger than life".

Det kan jämföras med en kärleksrelation där den ena partnern är en klängranka som baaaara vill att de båda ska umgås och ingenting annat behövs. Alls.

Resultatet är att det blir just det. Ingen bok, utan en fantasi. Inget realistiskt. Du krampar bara.

Eller...

Man älskar sitt manus, sin text, sitt projekt
så till den milda grad
att man försvarar det med näbbar och klor.

Gud förbjude att någon redaktör vill ändra i texten, ta bort en biperson, stryka ett helt kapitel eller dylikt.
Det skulle ju vara detsamma som ett svärd rakt in i magen. Döda dig, helt enkelt.

Vill ni förstöra något som är heeeelt perfekt?


 Nä, då får det vara. Känner du. Är ni inte kloka någonstans? Vad menar ni? Ser ni inte hur fulländat det är?! Som det är. Utan att ni petar i det!


Vem har rätt, du eller de?


Jag säger inte att förlaget är allvetande. Tvärtom.
Det är DIN text.

Jag säger absolut inte att du ska ge dig.
Lyssna på vad de har för åsikt och ta in det.

Gå hem och sov på saken.
Be att få svara om en vecka, tio dagar.

Tänk på det - men var inte fixerad. Gör något helt annat ett tag. Fundera och väg för- och nackdelarna mot varandra.

Känner du att det fortfarande är helt FEL att gå den väg som förläggaren tycker? Ja, då är det så att texten är din och ingen i världen kan tvinga dig ge ut något som du inte står för. Det är dina ord, din själ, ditt liv. Din text.


Det finns förlag som trots åsikter som inte överensstämmer med författarens, gett med sig.
Och behållit ursprungsmanuset.
Ingen regel utan undantag, som man säger.

Men de flesta redaktörer och deras lektörer har åsikter om inskickad text. 
Ju längre manus, desto mer synpunkter från deras sida.

Sedan finns det förlag som publicerar texten rakt av efter korr-läsning. Som det är inskickat. Punkt slut.

 Det vanligaste är dock att förläggaren har något som de vill ändra på.
Som för oss författare är SKITJOBBIGT att höra. Helt enkelt skitjobbigt! 


"Mitt perfekta manus..."


Ska ni slakta det, hacka i det? Döda det?

Du vill inte släppa iväg texten.


Älska bubblan så man inte ens vill skicka iväg manuset? Det får inte ta slut nu, för att det har varit som en underbar dröm att skriva. En egen värld att försvinna in i. Din egen lyckliga bubbla.

Ja, den varianten finns med.


Man vill inte släppa taget om sin bebis. Låta den växa i form av att utvecklas till en fysisk bok. Det här händer inte så många, men ja, helt ovanligt är det inte.


Då måste man tänka som så: Att det finns ju människor som har fler barn än ett. Och lyckas älska dem båda, eller alla ungarna. Du kommer att gilla att arbeta med nästa text också.

Vill man bli författare så är det skrivandet man älskar. 
Inte bara ETT manus.


Så låt det få vingar!


Kärlek är bra men besatthet är något helt annat. Det är den fula varianten av passion.