Skicka in samma följebrev på nytt

... och dra samma upprepande presentation.
Igen! Och igen och igen...

Så skämmigt tyckte jag. Att behöva dra samma historia en gång till. Jag heter... Jag är... När man fått nej tack innan, på förra manuset.

Men hallå! De vet inte vem du är!

De får tusentals mejl, brev. De har inte en susning. För dem är det nytt varje gång!

Varje mejl, brev och insänt manus.

Själv tyckte jag att det var hemskt genant att behöva presentera sig igen till samma förlag som jag redan berättat en gång innan för, vem jag är. Och så ska man behöva göra det tre, fyra, fem gånger. Efter varje nej tack och manus. 

Det kändes löjligt och stelt. Jag HAR ju redan sagt allt. Ska jag göra det IGEN?! Skicka samma följebrev en gång till? Fast med ett annat manus.

Och även om jag ändrade en del i följebrevet så var ju jag samma människa.

För mig var det samma sak som att gå på fest och mingla, sträcka ut handen, le och presenterar sig för samma personer om och om igen. Varje kvart. Något som skulle te sig hellöjligt.

Vid ett tillfälle blev jag uppmanad att skicka ett manus en gång till om ungefär tre månader  - om jag inte fått det publicerat någon annanstans. Så skulle de kolla på det en gång till.

Eftersom förläggaren tyckte att texten var intressant.

(De hade redan en bok på gång som handlade om ungefär samma ämne, så de tvekade lite).

Hon berättade att de fick över 2000 manus inskickade per år. Och då tillhör det förlaget inte de största!

Därför sparade hon inte det - eftersom det inte var aktuellt just nu.

"Men välkommen att höra av dig igen om 3 månader. Så kollar vi då."

Det där tycker man ju själv är konstigt. Kan man inte spara ett mejl, en text, futtiga tre månader? Om de gillar det. Ska jag skicka samma sak en gång till?

Hur knasigt känns inte det. Och dra samma historia igen: Jag heter Nina... bla bla bla

Men man har ju själv aldrig varit i den sitsen att man bombarderas med förfrågningar. Flera tusen varje år.

Klart de rensar mejlkorgen. Annars kan man ju inte tänka klart. Och fokusera på det som sker just nu och här.

Det tog väldigt lång tid för mig att rent tekniskt, praktiskt, känslomässigt förstå att jag är för dem en helt anonym person och MÅSTE presentera mig om och om igen.

HUR pinsamt löjligt jag än tyckte att det kändes. För dem var jag bara ett namn med en text. Precis som alla andra.

En bland två, tre tusen. Eller fler...