Till slut hatar man förlagen...

Har man fått nej tack efter nej tack efter nej tack blir man till slut ...hatisk. Eller...?

Jag vet inte vilket som är värst. Att få ett snabbt nej tack, ett nej tack efter två månader eller inget svar alls.

För så fungerar minst en tredjedel av förlagen.

De svarar INTE ALLS! 

Och vad gör man då? Jo, man förnedrar sig och ber om ett svar. Igen!

Vad händer då? Ungefär hälften svarar. 

Att de inte ens fått manuset, inte sett mejlet, inte hunnit. Inte tar emot manus just nu.

Att de helst vill ha per post fast det på hemsidan står att man kan skicka elektroniskt eller med brev. 

Resten svarar inte trots både två och tre efterfrågningar.

Och då dyker ju den ena tanken upp efter den andra.

Tänk om de snor min text!

KAN de göra det?

Och varför driver man ett förlag om man inte ens bemödar sig att svara författarna... Det är inte ens ens fråga, det är ett påstående från min sida. 

Det har t o m hänt att de stora, etablerade förlagen inte svarar.

Och hur många manus har jag då skickat in?

Sedan 2011 - inte en aning. Massor!
En spänningsroman, flera noveller, några hälsomanus, en hel del synopsis och så då en flod barnbokstexter. 

Kapitelböcker, bilderböcker, pekböcker. Var det tänkt. Men det blev inte så. Trots min passion.

För text. Och bild.

Vissa förlag fick ta emot en av mina idéer, vissa förlag två, andra nästan allihop. 

Och alltid blev det samma svar.

Tystnad eller nej tack. Man kan bli deprimerad för mindre.

Eller hatisk. Till ingen nytta.