FAKE IT 'TIL YOU MAKE IT!

Det var när jag började tala om mig själv/till mig själv som att jag redan var författare, som allt lossnade.

Tidigare hade jag sagt till min omgivning, att jag skrev och skulle vilja bli utgiven, skulle vilja titulera mig författare.
Någon gång i framtiden.
Eventuellt, kanske. Om någon ville ha mina manus.

Jeeeezzzzuuuuz, så osäker jag lät!

Jag var inte ens övertygad själv, att jag dög som författare. När jag tänker tillbaka på hur jag uttryckte mig.

Eftersom jag nästan bad om att få kalla mig det jag egentligen redan tyckte jag var.

Författare är en som skriver och gärna!
Eller är författare bara en människa som blivit publicerad...?

Tycker du att det känns alldeles för genant kan du ju börja med att säga:


Jag är en "author to be..."

(...in case you were wondering.)

För visst påverkas vi av det självsäkra i uttrycket, det självklara! Det positiva. Det som ÄR.


JAG ÄR FÖRFATTARE.

Smaka på den du!


Börja med att viska det hemma tyst, tyst för dig själv om du känner dig extremt obekväm med situationen.

 Säg det lite högre nästa gång.
Till slut skrik det!
Säg det sedan med mycket stolthet i rösten. LE samtidigt.

Japp, lura-hjärnan-tricket funkar. Alltid.

Funkar även när du kört fast i skrivandet.

Tala lugnt till dig själv:

Ingen fara det lossnar snart. Jag har en livlig fantasi, jag är full med text som vill ut. Jag har massor av idéer och uppslag. Jag är en skapare, en skribent, en författare som världen bara längtar efter att läsa.

Mina manus är levande, inspirerande och fulla med...

 djup/motivation/läsglädje/intressanta vinklar/inspiration/klokhet/målande beskrivningar/visdom/stabilitet/nyheter/äkthet/glädje/kraft/vilja/lycka/godhet/fantasi/mörker/
ljus/idéer/samarbete/storhet/mängd/totalitet/
gemenskap/vänskap och/eller kärlek.

Fortsätt själv med att göra en lista.

En egen lista vad dina manus innehåller, ger. Vad du vill att de innehåller. Läs det högt. Tror du det så ser du det.


FUNKAR ALLTID!

Funkar det INTE så är det för att du inte tror på det.