Sorgen att inte bli utgiven

Nämen, nu överdriver du allt, tänker ni. 

Nej, det gör jag inte. Det var för mig en form av äkta sörjande. På riktigt har jag i dessa år utan bokkontrakt SÖRJT en utdragen, duktigt jobbig, ren jäkla sorg.

En "riktig" sorg då en människa går bort bleknar mer eller mindre, allteftersom åren går. Därför att vi vet att död är det naturliga inslaget i livet. Kroppen, knoppen är inställd på det även om det kommer chockartat och hela vårt inre först kämpar emot. Det kan ta år men det försvinner mer och mer.

Sorg att inte få ägna sig åt det man helst av allt vill är en process där man hela tiden göder skeendet.

Därför att där finns den ständigt pågående tanken på att du skulle kunna ha gjort annorlunda. Vid död ser man ett slut och efter ett tag accepterar man det. Och sorgen bleknar.

När man inte blir utgiven finns alltid OM kvar... Om jag hade gjort annorlunda, om jag gör annorlunda, så kanske... kanske... jag ändå får ett nej.

 Det blir en sorg av det. Varför? För att man känner det som att sin bästa vän hela tiden är döende. Utan att dö, om ni förstår.

Kanske överlever mitt (mina) manus. Eller inte. Man får inget avslut.

Eftersom alla hela tiden sätter kniven i det, rinner blodet och livslusten ur det - även om man ger konstgjord andning och syr ihop det om och om igen.

Deviantart

Ten of swords

Här ligger mitt manus och förblöder, orsakat av alla förlagen som vill döda det.

Detta pågick under ytan i mitt undermedvetna. Utan att jag kunde sätta ord på det. Eller ens förstå att det var så jag såg på texten.

Jag har sedan 2011 sett på mina skapelser som döende, förblödande, oskyldigt ansatta av förlagen.

Och sörjt.

Helt självförvållat.

En dag förstod jag att ett eller flera av svärden var det jag själv som hade placerat där. Jag hade förmodligen ansett att; eftersom ni vill döda det så får väl jag också göra det. 

Och så började allt om igen med omvårdnad av patienten som jag innerst inne visste var döende. Men som jag lappade ihop av ren kärlek. För att sedan fortsätta den onda cirkeln.

När jag första gången såg på mina texter,

inte som "ten of swords" (döende) utan som icke färdigvuxna plantor, eller som små barn som behövde växa till sig, alternativt;

som musslor där pärlan inte riktigt är färdigutvecklad än, den dagen öppnade sig möjligheten att bli utgiven.

Möjligheten att nå fram.

Att gå vid sidan av sin vän (sin produkt, sitt manus) starkt påhejande, istället för att ömsom vårda och ömsom sticka den med avsikt att döda.

Nu började det hända saker.