tisdag 11 september 2018




Sorgen att inte bli utgiven

Nämen, nu överdriver du allt, tänker ni. 

Nej, det gör jag inte. Det var för mig en form av äkta sörjande. På riktigt har jag i dessa år utan bokkontrakt SÖRJT en utdragen, duktigt jobbig, ren jäkla sorg.


En "riktig" sorg då en människa går bort bleknar mer eller mindre, allteftersom åren går. Därför att vi vet att död är det naturliga inslaget i livet. Kroppen, knoppen är inställd på det även om det kommer chockartat och hela vårt inre först kämpar emot. Det kan ta år men det försvinner mer och mer.






Sorg att inte få ägna sig åt det man helst av allt vill är en process där man hela tiden göder skeendet.

Därför att där finns den ständigt pågående tanken på att du skulle kunna ha gjort annorlunda. Vid död ser man ett slut och efter ett tag accepterar man det. Och sorgen bleknar.


När man inte blir utgiven finns alltid OM kvar... Om jag hade gjort annorlunda, om jag gör annorlunda, så kanske... kanske... jag ändå får ett nej.


 Det blir en sorg av det. Varför? För att man känner det som att sin bästa vän hela tiden är döende. Utan att dö, om ni förstår.

Kanske överlever mitt (mina) manus. Eller inte. Man får inget avslut.


Eftersom alla hela tiden sätter kniven i det, rinner blodet och livslusten ur det - även om man ger konstgjord andning och syr ihop det om och om igen.






Deviantart

Ten of swords


Här ligger mitt manus och förblöder, orsakat av alla förlagen som vill döda det.
Detta pågick under ytan i mitt undermedvetna. Utan att jag kunde sätta ord på det. Eller ens förstå att det var så jag såg på texten.


Jag har sedan 2011 sett på mina skapelser som döende, förblödande, oskyldigt ansatta av förlagen.

Och sörjt.
Helt självförvållat.


En dag förstod jag att ett eller flera av svärden var det jag själv som hade placerat där. Jag hade förmodligen ansett att; eftersom ni vill döda det så får väl jag också göra det. 

Och så började allt om igen med omvårdnad av patienten som jag innerst inne visste var döende. Men som jag lappade ihop av ren kärlek. För att sedan fortsätta den onda cirkeln.


När jag första gången såg på mina texter,
inte som "ten of swords" (döende) utan som icke färdigvuxna plantor, eller som små barn som behövde växa till sig, alternativt;
som musslor där pärlan inte riktigt är färdigutvecklad än, den dagen öppnade sig möjligheten att bli utgiven.

Möjligheten att nå fram.

Att gå vid sidan av sin vän (sin produkt, sitt manus) starkt påhejande, istället för att ömsom vårda och ömsom sticka den med avsikt att döda.

Nu började det hända saker.




söndag 9 september 2018



7 års cykler.

Var sjunde år ändras ens liv.
Vare sig man är medveten om det eller inte. 
Sin personlighet, sin inställning, vad man anser, åsikter, vad man tycker om. Ibland vilka man allierar sig med, ens smak, ens synsätt etc. Kanske t o m partner och jobb. Eller bara vad man anser om sin partner eller arbetet.







Sitt belief system förändras helt enkelt. Har inget passande ord på svenska för detta. Direkt översättning är ju trossystem. (Men det får mig att tänka på hur jag ordnar underkläderna i lådorna...).

Ens uppfattning om sig själv och omvärlden utvecklas, genomgår en fas, tar en annan inriktning. Förenklat sagt.


Och det kan vara så att om man har varit extremt lagd åt ena hållet, så slår pendeln över åt det andra hållet. 

Det motsatta hållet.


Men det vanligaste är - och särskilt då vi svenskar är ganska "lagom" i vårt sätt att man har en mjuk övergång, men ändock åt det motsatta hållet.

Detta sker hela livet om cykler per 7 år.






Sedan om det gäller tycke och smak, trosuppfattning, vad man äter, vilka man umgås med eller vad det nu är, så efter sju år ändras inställningen en hel del

Lite eller mycket. Beroende på hur stark din åsikt, din uppfattning, din idé var till det du trodde på, tyckte om, avskydde tidigare.


Vad har det här med bokkontrakt att göra då, undrar ni.

Ganska mycket.

För det första: Efter sju år kanske det är en helt annan förläggare, flera helt nya förläggare, redaktörer på förlagen. Nystart alltså.

Men OM samma förläggare är kvar?
Ponera att redaktören som sa nej tack, myrstack till din deckare för sex, sju år sedan tycker något heeelt annat, är intresserad av något heeeelt annat numera.

Detta gynnar dig för nu skickar du in samma manus, men eftersom även DU har ändrat dig, så har du putsat upp texten betydligt. Lagt till och dragit ifrån. Förädlat manuset.

Och så kör du en runda till! En NY runda. Till samma personer, men de har nu en annan inställning till din text än tidigare.

Ja, men herregud säger du. De är ju inte i exakt samma ålder som jag är. Var sjunde år synkar ju inte för alla.


Då är mitt enkla svar på detta:

Cykler sker i övergångar, med utdragen process. Det räcker med fem år för att deras inställning är "nästan" ändrad. Efter sju år är den helt ändrad. Men utvecklingen sker långsamt och gradvis så du märker inte allt. Det händer sällan från ena dagen till den andra. 

Efter 3,5 år är processen mittemellan. Mitt emellan det nya och det gamla.

Det betyder inte att ditt manus som ratats av alla förlagen innan kommer att älskas av alla nu.

MEN det innebär att det ges en helt ny chans till dig!



Var sjunde år. Hela livet. Ändras vi. Mycket eller lite. Men stilla står det inte! Kallas även naturligt flöde.

Så i princip kan du skicka om texten var fjärde år. För det är nytt folk på positionerna på vissa förlag.
Och de som är kvar har en annan syn på livet, på vilka böcker de tilltalas av, manus och läsning överlag. Kanske inte väldans mycket men kanske tillräckligt för att finna din text underhållande.


Kika lite på ditt eget liv och se om du hittar något mönster var sjunde år. Kanske några stora händelser inträffat i ditt liv runt 7 år, 14, 21, 28, 35, 42, 49 år osv.

Fundera på om du nu äter och gillar någon maträtt som du avskydde innan, t ex.. inte är rädd för något längre du varit vettskrämd för tidigare, kanske.

Förmodligen hittar du massor som skett de senaste 7 åren. Vad gäller nytt i ditt liv. Eller något väldigt gammalt som du har svängt tillbaka till...


7 är en lite speciell siffra...

7 veckodagar

De sju dödssynderna

De sju haven

Världens 7 underverk

Det sjunde inseglet

Sju sorters kakor

Sjumilakliv

Sju års olycka

De sju dvärgarna


Listan kan göras rätt mycket längre. Du kan utöka den själv med dina egna erfarenheter av sju för att få ett bredare perspektiv.


Här är en film om det magiska talet:




Seven

Rätt läskig film,

med Brad Pitt i en av huvudrollerna,

om just...


De sju dödssynderna




lördag 8 september 2018



Det är psykologi - i allt!





När jag skickade in mina manus (från 2011 och framåt) så var jag väldigt kortfattad i presentationsbreven, som jag har berättat om i tidigare inlägg här.

Eftersom jag egentligen tyckte att det var helt jäkla onödigt att babbla om MIG. 

(Det var ju ingen självbiografi jag hade skrivit, för Guds skull!).


Omedvetet var jag nog kort även i tonen, förmodligen för att jag inte ville ge för mycket av mig - om, utifall att, de skulle säga nej tack. 

(Läs: Varför skulle jag vara trevlig och bjussa på mig själv om de inte vill ha mitt episka "storverk"...?).

Utöver det var jag inte intresserad av att konversera person till person bara för snackandets skull. Otålig  som tusan. 
Jag ville bara ha ett JA.
Och så full fräs med processen att producera boken. Typ handla mer, snacka mindre. 

Go, go, go.

Dessutom tyckte jag (också omedvetet såklart) att det var fullkomligt totalt helt och hållet SLÖSERI MED TID!

Då kan man  ju hellre skriva ännu ett manus.

Varför lägga tid på något, för mig så himla ointressant, något som kanske inte ens skulle ge utdelning och något som inte handlade om min text? Skriva om sig själv? Det gör man i kontaktannonser, för fan!


Eventuellt kände jag så. Förmodligen, även om jag inte alls då var medveten om det. Att jag själv tyckte att jag för andra hade ett ointressant liv. Main reason: Jag var ju inte publicerad författare...

Jag hade ingen som helst förståelse för att man ska prata om något annat än MANUSET. Varför då? 

Det spelar väl ingen roll om man heter Sofie, Karl-Fredrik, Anita eller Jonas Karlsson. Lindelöf eller Stark.
Om man är 32 år, 69 eller 27...


Om man bor i Schweiz, Örebro, Kalix, Pjätteryd eller på Åland. 

Who gives a f***?!!!









Chit chat, småprat. Typ prata om vädret. Booooring. 

Ni ska bara koncentrera er på min underbara roman!


Eller var det så enkelt att jag var trött på mig själv och att berätta om mig själv?

Att det enda jag ville säga i följebreven var att;
Jag, jag är författare, jag.

Och det kunde jag ju inte, då jag aldrig fått något publicerat.  
Det enda som stod emellan mig och författarerkännandet var just de jag skulle berätta för. Förläggarna, redaktörerna. 

Att jag inte var någon speciell alls. Alltså ingen författare. Vilket för mig var "ingen speciell alls" då. Egentligen.

Det låste sig totalt för mig när jag skulle skriva följebrev. VARFÖR räckte det inte med namn och kontaktuppgifter svor jag om och om igen.

Omedvetet skickade jag ut signaler som: SKIT i det du! Jag är en looser (= jag har inget bok kontrakt) men det ska inte du bry dig om! Du ska bara läsa manuset och gilla det. Ge mig bokkontrakt och sluta grotta ner dig i mitt personliga liv.

Mina korta, opersonliga och stela följebrev blev alltså
INGEN glad av.
Och kanske läste man inte ens manusen på vissa förlag. Just av den anledningen att följebrevet var kort, ointressant, stelt och egentligen noll info, utöver adress och telefonnummer. Och då dog intresset redan där.

Hela jag utstrålade ilska, avsky och mörka moln. Via presentationsbrevet. Inget förläggare går igång på.






Som i alla situationer i livet gäller alltså vänlighet i alla lägen.

Något som jag tyckte var både onödigt, slöseri med tid (och varför ge kärlek och vänlighet till någon som jag aldrig kommer att träffa i hela mitt liv, för de kanske säger nej till min text....).

Och har de sagt nej till mig så ska de absolut inte få ett enda vänligt ord.
Måste jag ha tänkt.

Att jag skickade ut dessa signaler hade jag förstås inte den minsta aning om.


Kyla föder kyla, avsky föder avsky.


Men det gick aldrig upp för mig att skicka in presentationsbrev med manuset kan ses som detsamma som att gå på anställningsintervju.

Vilket man aldrig skulle göra med en uppkäftig, nonchalant attityd och blick som sa: "Skit i min personlighet du och kolla i CV:et istället. Så får du se hur jävla bra jag är. Det ska jag inte behöva berätta för i helvete!".

Nu pratar jag inte om att lisma, fjäska eller rövslicka istället. Inte alls. Det är precis lika illa! 

Du ska vara DU! 

Hyfs, vänlighet, respekt och en form av lågmäld, medmänsklig kärlek borde vi sända ut i ALL sorts kommunikation oss människor emellan.

(Lågmäld säger jag för såklart är det ganska opassande att skicka en massa hjärtan, puss&kram och annat högljutt påträngande). 

Föga visste jag att detta var 1 stor orsak till att jag aldrig fick bokkontrakt tidigare i livet. Att jag varit kort i tonen. Och irriterad inombords.


Det spelar egentligen inte så stor roll vad innehållet i ett paket är när du slår in det fult och slarvigt.
Och lämnar över det - utan ett leende.


När jag såg på följebrev med andra ögon öppnade sig helt nya dörrar för mig.

Dörrar som ledde in till förlagen. Och deras vidöppna innerdörrar.
















tisdag 4 september 2018



VAD ska man skriva om?

Man kan skriva om vad som helst. Det gäller ju bara att vara intressant. Eller kanske snarare intresserad.









(Är du som författare intresserad av det du skriver om så är det ju en bra början).

Sedan är det nog rätt viktigt att inte se så förbannat
s e r i ö s t på sitt författarskap hela tiden.

Det betyder inte att jag säger att du inte menar allvar med din skrivkarriär, utan mer att du kan ge dig hän åt konsten ibland. Att leka, trolla, måla fram orden. Texten.


Det BEHÖVER inte vara på blodigt allvar. Inte hela tiden. Ibland när jag läser böcker finner jag vissa stycken såå Åke-tråk (zzzzznark)

... även om resten av boken är bra. 

Då ser jag författaren framför mig - stel som en pinne, extremt rak i ryggen med gravallvarlig min. Hur denne forcerar fram texten. Inte bja som de yngre säger...

Sedan läser man vidare och "landar" i berättelsen efter en stund, allt flyter och är som vanligt igen. Man är inne i just den verkligheten och lever med karaktärerna.
Och ser allt som i en film. Som det SKA vara.

Jag brukar tänka att bokens karaktärer måste vara så som riktigt bra skådisar.

Som t ex Joel Kinnaman i sin roll som Frank Wagner i Johan Falk filmerna.
Inte en sekund tänker man på att han är skådis.

Han ÄR Frank Wagner.

FÅ skådespelare klarar av det där.


Här är en till som bemästrar detta:
Claire Danes (Carrie Mathison) i Homeland. Som också lyckas med det till 100 %.

Jag är helt och hållet övertygad om att hon är en CIA officer. På riktigt tror jag hon jobbar ute på fältet med sina uppdrag.
Inte är anställd av Hollywoods filmmaskineri.

DÅ är man en bra skådis - om man kan manipulera tittarens hjärna på det sättet.







När jag skriver tänker jag ibland på dessa två människor.
Min text ska vara så bra så läsaren tror att mina personer finns på riktigt.

För mig är de här två individerna ett mycket bra exempel på, hur jag vill att min text ska vara.

Man ska på riktigt tro att mina karaktärer i min bok existerar IRL.






Och här är också något sevärt med Kinnaman:

The killing












lördag 1 september 2018



Be en släkting eller vän läsa manuset?

Detta är ett big NO NO. Nej, absolut inte! Inte frun, kusinen, brorsan, bästisen eller arbetskamraten.

Varför inte?

För det första; Du skriver inte för att lilla mamma ska läsa boken. Du skriver för den breda allmänheten.






Du skriver inte för att få höra uppmuntrande ord från någon som inte kan se opartiskt på texten. Inte heller för att få konstruktiv kritik - från en vän. Det funkar inte...Tror du att din bästa vän ärligt skulle säga: "Du, det här är en riktig jävla dynga.

Dessutom är jag helt övertygad om att det är hämmande. 

Hallå! Ta t ex sexscener (om det nu överhuvudtaget finns sådana i din bok). Hur fri kan du vara i ditt skrivande om brorsan och lilla farmor ska läsa om hur det stönas i takt i kapitel 17...?

Kan du verkligen ge dig hän i att beskriva intimitet när arbetskamraterna ska läsa dessa tre sidor på fikastunden på torsdag. Och vad förväntar du dig? Att de ska bedöma det och komma med uppmuntrande ord och infallsvinklar.

Tror inte det va...?


Och hur vet du att inte han/hon också skriver ett manus (i hemlighet...) och kanske har fastnat och bara har slutklämmen kvar. Och pang, bom, där levererade du den mitt framför näsan på dem. 

Och arbetskompisen utvecklar den texten till något ännu bättre än du någonsin kunde få ihop. I sitt eget manus. Eller snor det rakt av. För det är så förbannat bra.

Du har bara börjat, du är på på kapitel sju, medan han/hon skickar in sitt nu helt färdiga manus,
redan efter helgen.

Med en av dina idéer.

Boken blir en bästsäljare i 15 länder, arbetskamraten slutar på jobbet och där går du kvar och mår skit resten av ditt liv.

Så nix, nej, icke, njet, nada vad gäller släkt, vänner, jobbarpolare eller din PT - till att läsa ditt manus.

Om det är bra eller ej avgör DU och FÖRLAGEN. Inte lilla pappsen, kidsens svenskafröken eller din peppande, supergulliga frisör. Som alltid har något rart att säga om dig, din nya kappa eller dina barn och din hund.

Dina argument att det alltid är bra med feedback får du kasta. 

Gör det inte! 

Ge ingen annan din text någonsin ever, aldrig.











fredag 31 augusti 2018



Skicka in samma följebrev på nytt

... och dra samma upprepande presentation.
Igen! Och igen och igen...

Så skämmigt tyckte jag. Att behöva dra samma historia en gång till. Jag heter... Jag är... När man fått nej tack innan, på förra manuset.







Men hallå! De vet inte vem du är!

De får tusentals mejl, brev. De har inte en susning. För dem är det nytt varje gång!

Varje mejl, brev och insänt manus.

Själv tyckte jag att det var hemskt genant att behöva presentera sig igen till samma förlag som jag redan berättat en gång innan för, vem jag är. Och så ska man behöva göra det tre, fyra, fem gånger. Efter varje nej tack och manus. 

Det kändes löjligt och stelt. Jag HAR ju redan sagt allt. Ska jag göra det IGEN?! Skicka samma följebrev en gång till? Fast med ett annat manus.

Och även om jag ändrade en del i följebrevet så var ju jag samma människa.

För mig var det samma sak som att gå på fest och mingla, sträcka ut handen, le och presenterar sig för samma personer om och om igen. Varje kvart. Något som skulle te sig hellöjligt.

Vid ett tillfälle blev jag uppmanad att skicka ett manus en gång till om ungefär tre månader  - om jag inte fått det publicerat någon annanstans. Så skulle de kolla på det en gång till.
Eftersom förläggaren tyckte att texten var intressant.

(De hade redan en bok på gång som handlade om ungefär samma ämne, så de tvekade lite).

Hon berättade att de fick över 2000 manus inskickade per år. Och då tillhör det förlaget inte de största!







Därför sparade hon inte det - eftersom det inte var aktuellt just nu.
"Men välkommen att höra av dig igen om 3 månader. Så kollar vi då."

Det där tycker man ju själv är konstigt. Kan man inte spara ett mejl, en text, futtiga tre månader? Om de gillar det. Ska jag skicka samma sak en gång till?
Hur knasigt känns inte det. Och dra samma historia igen: Jag heter Nina... bla bla bla

Men man har ju själv aldrig varit i den sitsen att man bombarderas med förfrågningar. Flera tusen varje år.

Klart de rensar mejlkorgen. Annars kan man ju inte tänka klart. Och fokusera på det som sker just nu och här.

Det tog väldigt lång tid för mig att rent tekniskt, praktiskt, känslomässigt förstå att jag är för dem en helt anonym person och MÅSTE presentera mig om och om igen.

HUR pinsamt löjligt jag än tyckte att det kändes. För dem var jag bara ett namn med en text. Precis som alla andra.

En bland två, tre tusen. Eller fler...