torsdag 13 september 2018



SJÄLVUTGIVNING

Många gör det, få blir rika på det.


Men som författare vill man kanske se sin bok realiserad hellre än att tjäna grova pengar på den.

Några enstaka har lyckats riktigt bra men de flesta säljer 150 ex eller däromkring och då är det uppenbarligen släkt, vänner, arbetskamrater och bekanta som köper boken.






Några kämpande kommer upp i så mycket som 2000 sålda ex men då ligger det 
extremt mycket arbete bakom

Något som kan göra en både luspank och uttröttad.







För mig okända konstnärer - men sagolika! bokbilder.



Det är rent ekonomiskt en dyr historia att vara egenutgivare.
Men det blir allt vanligare och det finns en uppsjö av företag som erbjuder sina tjänster till privatpersoner att publicera själv.

Allmänkritiskt eller traditionellt sett kan man ju generellt säga att, har ett manus nekats av i princip alla förlag, så är det ingen kvalitet på texten.

Men å andra sidan finns det inget som säger att förlagen har rätt

Ensam är stark och just den boken kanske är vad världen längtar efter allra mest. Men det må vara en på 10 000 eller fler, som detta gäller för. 

Ändock, det KAN ju vara så att det är just din bok som blir den där kioskvältaren!

Jag har sett otaliga förlag med en enda bok i bagaget. Jag har sett egenutgivare som inte har förlag, stå på marknader och minimässor, utanför butiker och försöker sälja sin bok. 

Ja, det säljs några enstaka ex men mer blir det oftast inte.

Vad JAG tror på är att få med sig en sponsor (eller flera) för att finansiera själva tryckningen och marknadsföringen.
Företag som investerar i din utgivning. Som ser din text som något de kan stå bakom - eller som gynnar dem. Eller branschen.

Skriver du facklitteratur är det såklart lättare även om det är otroligt svårt att få sponsorer till bokutgivning överhuvudtaget.

Jag återkommer angående detta ämne.


Tills dess, en som lyckades bättre kanske p g a att hon gjorde det själv:

Så blev hon Sveriges mest framgångsrika egenutgivare.






Hennes böcker har sålt i över 800 000 exemplar och till trettiotalet länder. Hon blev utsedd till årets deckarförfattare 2016. Här delar succéförfattaren Emelie Schepp med sig av sina bästa tips till dig som vill starta eget förlag och ge ut din egen bok.

Nu är vi nyfikna, hur började din författarkarriär?


– Efter tio år som projektledare på en eventbyrå ville jag börja skriva längre och friare än vad reportage och informationstexter tillät, och bestämde mig för att gå en kurs i konsten att skriva filmmanus. Jag blev så inspirerad av kursen att jag skrev två manus som jag skickade in till olika produktionsbolag i Sverige. Men när jag läste i Dagens industri att filmregissören Peter Dalle hade svårt att få finansieringsstöd till svenska långfilmer tänkte jag om. Och jag tänkte bok istället.

– Jag visste att jag ville skriva om en actionhjälte, en udda och komplex kvinna som bar på ett dolt och våldsamt förflutet. Åklagaren Jana Berzelius blev huvudkaraktären i ”Märkta för livet”, som är min debutroman. Jana är å ena sidan är en mycket framgångsrik åklagare som gör allt för att upprätthålla lagar och regler i samhället, å andra sidan är hon en hänsynslös kvinna som inte drar sig för att överträda lagar och regler för att dölja sitt våldsamma förflutna.
– Parallellt med arbetet som projektledare började jag skriva. Nya kapitel växte fram varje kväll när barnen hade somnat klockan 20, och efter fem månader var jag klar med första utkastet.

Varför valde du att starta eget förlag?


– Jag kontaktade de etablerade förlagen i den genren jag hade valt och väntade på deras svar i sex månader. Men det enda jag fick var ett nej från ett förlag. De andra förlagen svarade inte alls. Till slut bestämde jag mig då för att inte vänta längre. Istället satsade min man och jag allt på att starta eget förlag. Några veckor senare backade en lastbil upp på vår garageuppfart i Stavsjö utanför Norrköping, och lastade av tre pall med pocketböcker, totalt 4999 stycken. Varför 4999 kan man undra, men jag visste att jag kunde ha rätt till ett litteraturstöd om jag tryckte boken i en upplaga som understeg 5 000 exemplar, förutsatt att jag inte tryckte nya upplagor efter det.
– Men nya upplagor blev det. Böckerna sålde nämligen slut på en månad. Jag tog kontakt med traditionella återförsäljare och gav mig sedan ut på en egendesignad signeringsturné från Malmö till Sundsvall.

– Efter ett halvår hade jag sålt 40 000 exemplar på egen hand och därmed blivit Sveriges mest framgångsrika egenutgivare. I samma veva blev förlagen intresserade och erbjöd mig kontrakt. I dag tillhör jag HarperCollins som är ett av världens största förlag. Jag har ett fantastiskt team runt mig som arbetar hårt för att böckerna ska nå sina läsare.
– Nu kan jag satsa allt på författarskapet. Men det betyder inte att jag har lämnat reklambranschen helt, som författare jobbar jag fortfarande lika hårt med marknadsföring och PR. Framför allt arbetar jag hårt för att träffa läsarna, att träffa dem är det bästa jag vet. Serien om Jana Berzelius har sålts i över 800 000 exemplar och till trettiotalet länder och jag hade aldrig lyckats med det om jag hade gett upp efter det där refuseringsbrevet. Istället satsade jag verkligen allt på att bli författare och när jag vann pris som Årets deckarförfattare 2016 fick jag ett kvitto på att jag hade satsat rätt. Det är det finaste pris jag någonsin fått.


Vilka för- och nackdelar har du upplevt med att starta eget förlag?


– Den största fördelen med att vara egenutgivare är friheten att själv bestämma allt som rör utgivningen. Men det innebära också ett mycket stort ansvar. Nackdelen som egenutgivare är du måste ikläda dig alla roller i utgivningen, det vill säga, du är inte bara författare utan också distributör, marknadsförare, säljare osv. Så mycket tid går åt till allt annat som inte har med själva skrivandet att göra.
– Som egenutgivare måste man se sin bok som ett företag och precis som med vilket annat företag som helst gäller det att arbeta hårt och satsa allt man har. Visst är det tufft, men ger man ut en bok på hobbynivå får man också resultatet därefter. Att ge ut på ett traditionellt förlag innebär ofta att man har ett team omkring sig där alla arbetar med samma mål – att producera en riktigt bra bok.
– Som egenutgivare måste du sätta ihop ett eget team och det kan vara svårt att hitta medarbetare med rätt kompetens. Men gemensamt för alla författare, oavsett egenutgivare eller inte, är att berättelsen måste hålla, det vill säga att läsarna måste få en bra läsupplevelse. För det är berättelsen som säljer, och är den bra kommer också läsarna att rekommendera den till andra.

Källa: Mittföretag.com



IMPONERANDE!




tisdag 11 september 2018



FAKE IT 'TIL YOU MAKE IT!

Det var när jag började tala om mig själv/till mig själv som att jag redan var författare, som allt lossnade.

Tidigare hade jag sagt till min omgivning, att jag skrev och skulle vilja bli utgiven, skulle vilja titulera mig författare.
Någon gång i framtiden.
Eventuellt, kanske. Om någon ville ha mina manus.


Jeeeezzzzuuuuz, så osäker jag lät!






Jag var inte ens övertygad själv, att jag dög som författare. När jag tänker tillbaka på hur jag uttryckte mig.

Eftersom jag nästan bad om att få kalla mig det jag egentligen redan tyckte jag var.

Författare är en som skriver och gärna!
Eller är författare bara en människa som blivit publicerad...?

Tycker du att det känns alldeles för genant kan du ju börja med att säga:


Jag är en "author to be..."

(...in case you were wondering.)

För visst påverkas vi av det självsäkra i uttrycket, det självklara! Det positiva. Det som ÄR.


JAG ÄR FÖRFATTARE.

Smaka på den du!


Börja med att viska det hemma tyst, tyst för dig själv om du känner dig extremt obekväm med situationen.

 Säg det lite högre nästa gång.
Till slut skrik det!
Säg det sedan med mycket stolthet i rösten. LE samtidigt.

Japp, lura-hjärnan-tricket funkar. Alltid.

Funkar även när du kört fast i skrivandet.

Tala lugnt till dig själv:

Ingen fara det lossnar snart. Jag har en livlig fantasi, jag är full med text som vill ut. Jag har massor av idéer och uppslag. Jag är en skapare, en skribent, en författare som världen bara längtar efter att läsa.

Mina manus är levande, inspirerande och fulla med...

 djup/motivation/läsglädje/intressanta vinklar/inspiration/klokhet/målande beskrivningar/visdom/stabilitet/nyheter/äkthet/glädje/kraft/vilja/lycka/godhet/fantasi/mörker/
ljus/idéer/samarbete/storhet/mängd/totalitet/
gemenskap/vänskap och/eller kärlek.







Fortsätt själv med att göra en lista.

En egen lista vad dina manus innehåller, ger. Vad du vill att de innehåller. Läs det högt. Tror du det så ser du det.


FUNKAR ALLTID!

Funkar det INTE så är det för att du inte tror på det.

















Sorgen att inte bli utgiven

Nämen, nu överdriver du allt, tänker ni. 

Nej, det gör jag inte. Det var för mig en form av äkta sörjande. På riktigt har jag i dessa år utan bokkontrakt SÖRJT en utdragen, duktigt jobbig, ren jäkla sorg.


En "riktig" sorg då en människa går bort bleknar mer eller mindre, allteftersom åren går. Därför att vi vet att död är det naturliga inslaget i livet. Kroppen, knoppen är inställd på det även om det kommer chockartat och hela vårt inre först kämpar emot. Det kan ta år men det försvinner mer och mer.






Sorg att inte få ägna sig åt det man helst av allt vill är en process där man hela tiden göder skeendet.

Därför att där finns den ständigt pågående tanken på att du skulle kunna ha gjort annorlunda. Vid död ser man ett slut och efter ett tag accepterar man det. Och sorgen bleknar.


När man inte blir utgiven finns alltid OM kvar... Om jag hade gjort annorlunda, om jag gör annorlunda, så kanske... kanske... jag ändå får ett nej.


 Det blir en sorg av det. Varför? För att man känner det som att sin bästa vän hela tiden är döende. Utan att dö, om ni förstår.

Kanske överlever mitt (mina) manus. Eller inte. Man får inget avslut.


Eftersom alla hela tiden sätter kniven i det, rinner blodet och livslusten ur det - även om man ger konstgjord andning och syr ihop det om och om igen.






Deviantart

Ten of swords


Här ligger mitt manus och förblöder, orsakat av alla förlagen som vill döda det.
Detta pågick under ytan i mitt undermedvetna. Utan att jag kunde sätta ord på det. Eller ens förstå att det var så jag såg på texten.


Jag har sedan 2011 sett på mina skapelser som döende, förblödande, oskyldigt ansatta av förlagen.

Och sörjt.
Helt självförvållat.


En dag förstod jag att ett eller flera av svärden var det jag själv som hade placerat där. Jag hade förmodligen ansett att; eftersom ni vill döda det så får väl jag också göra det. 

Och så började allt om igen med omvårdnad av patienten som jag innerst inne visste var döende. Men som jag lappade ihop av ren kärlek. För att sedan fortsätta den onda cirkeln.


När jag första gången såg på mina texter,
inte som "ten of swords" (döende) utan som icke färdigvuxna plantor, eller som små barn som behövde växa till sig, alternativt;
som musslor där pärlan inte riktigt är färdigutvecklad än, den dagen öppnade sig möjligheten att bli utgiven.

Möjligheten att nå fram.

Att gå vid sidan av sin vän (sin produkt, sitt manus) starkt påhejande, istället för att ömsom vårda och ömsom sticka den med avsikt att döda.

Nu började det hända saker.




söndag 9 september 2018



7 års cykler.

Var sjunde år ändras ens liv.
Vare sig man är medveten om det eller inte. 
Sin personlighet, sin inställning, vad man anser, åsikter, vad man tycker om. Ibland vilka man allierar sig med, ens smak, ens synsätt etc. Kanske t o m partner och jobb. Eller bara vad man anser om sin partner eller arbetet.







Sitt belief system förändras helt enkelt. Har inget passande ord på svenska för detta. Direkt översättning är ju trossystem. (Men det får mig att tänka på hur jag ordnar underkläderna i lådorna...).

Ens uppfattning om sig själv och omvärlden utvecklas, genomgår en fas, tar en annan inriktning. Förenklat sagt.


Och det kan vara så att om man har varit extremt lagd åt ena hållet, så slår pendeln över åt det andra hållet. 

Det motsatta hållet.


Men det vanligaste är - och särskilt då vi svenskar är ganska "lagom" i vårt sätt att man har en mjuk övergång, men ändock åt det motsatta hållet.

Detta sker hela livet om cykler per 7 år.






Sedan om det gäller tycke och smak, trosuppfattning, vad man äter, vilka man umgås med eller vad det nu är, så efter sju år ändras inställningen en hel del

Lite eller mycket. Beroende på hur stark din åsikt, din uppfattning, din idé var till det du trodde på, tyckte om, avskydde tidigare.


Vad har det här med bokkontrakt att göra då, undrar ni.

Ganska mycket.

För det första: Efter sju år kanske det är en helt annan förläggare, flera helt nya förläggare, redaktörer på förlagen. Nystart alltså.

Men OM samma förläggare är kvar?
Ponera att redaktören som sa nej tack, myrstack till din deckare för sex, sju år sedan tycker något heeelt annat, är intresserad av något heeeelt annat numera.

Detta gynnar dig för nu skickar du in samma manus, men eftersom även DU har ändrat dig, så har du putsat upp texten betydligt. Lagt till och dragit ifrån. Förädlat manuset.

Och så kör du en runda till! En NY runda. Till samma personer, men de har nu en annan inställning till din text än tidigare.

Ja, men herregud säger du. De är ju inte i exakt samma ålder som jag är. Var sjunde år synkar ju inte för alla.


Då är mitt enkla svar på detta:

Cykler sker i övergångar, med utdragen process. Det räcker med fem år för att deras inställning är "nästan" ändrad. Efter sju år är den helt ändrad. Men utvecklingen sker långsamt och gradvis så du märker inte allt. Det händer sällan från ena dagen till den andra. 

Efter 3,5 år är processen mittemellan. Mitt emellan det nya och det gamla.

Det betyder inte att ditt manus som ratats av alla förlagen innan kommer att älskas av alla nu.

MEN det innebär att det ges en helt ny chans till dig!



Var sjunde år. Hela livet. Ändras vi. Mycket eller lite. Men stilla står det inte! Kallas även naturligt flöde.

Så i princip kan du skicka om texten var fjärde år. För det är nytt folk på positionerna på vissa förlag.
Och de som är kvar har en annan syn på livet, på vilka böcker de tilltalas av, manus och läsning överlag. Kanske inte väldans mycket men kanske tillräckligt för att finna din text underhållande.


Kika lite på ditt eget liv och se om du hittar något mönster var sjunde år. Kanske några stora händelser inträffat i ditt liv runt 7 år, 14, 21, 28, 35, 42, 49 år osv.

Fundera på om du nu äter och gillar någon maträtt som du avskydde innan, t ex.. inte är rädd för något längre du varit vettskrämd för tidigare, kanske.

Förmodligen hittar du massor som skett de senaste 7 åren. Vad gäller nytt i ditt liv. Eller något väldigt gammalt som du har svängt tillbaka till...


7 är en lite speciell siffra...

7 veckodagar

De sju dödssynderna

De sju haven

Världens 7 underverk

Det sjunde inseglet

Sju sorters kakor

Sjumilakliv

Sju års olycka

De sju dvärgarna


Listan kan göras rätt mycket längre. Du kan utöka den själv med dina egna erfarenheter av sju för att få ett bredare perspektiv.


Här är en film om det magiska talet:




Seven

Rätt läskig film,

med Brad Pitt i en av huvudrollerna,

om just...


De sju dödssynderna




lördag 8 september 2018



Det är psykologi - i allt!





När jag skickade in mina manus (från 2011 och framåt) så var jag väldigt kortfattad i presentationsbreven, som jag har berättat om i tidigare inlägg här.

Eftersom jag egentligen tyckte att det var helt jäkla onödigt att babbla om MIG. 

(Det var ju ingen självbiografi jag hade skrivit, för Guds skull!).


Omedvetet var jag nog kort även i tonen, förmodligen för att jag inte ville ge för mycket av mig - om, utifall att, de skulle säga nej tack. 

(Läs: Varför skulle jag vara trevlig och bjussa på mig själv om de inte vill ha mitt episka "storverk"...?).

Utöver det var jag inte intresserad av att konversera person till person bara för snackandets skull. Otålig  som tusan. 
Jag ville bara ha ett JA.
Och så full fräs med processen att producera boken. Typ handla mer, snacka mindre. 

Go, go, go.

Dessutom tyckte jag (också omedvetet såklart) att det var fullkomligt totalt helt och hållet SLÖSERI MED TID!

Då kan man  ju hellre skriva ännu ett manus.

Varför lägga tid på något, för mig så himla ointressant, något som kanske inte ens skulle ge utdelning och något som inte handlade om min text? Skriva om sig själv? Det gör man i kontaktannonser, för fan!


Eventuellt kände jag så. Förmodligen, även om jag inte alls då var medveten om det. Att jag själv tyckte att jag för andra hade ett ointressant liv. Main reason: Jag var ju inte publicerad författare...

Jag hade ingen som helst förståelse för att man ska prata om något annat än MANUSET. Varför då? 

Det spelar väl ingen roll om man heter Sofie, Karl-Fredrik, Anita eller Jonas Karlsson. Lindelöf eller Stark.
Om man är 32 år, 69 eller 27...


Om man bor i Schweiz, Örebro, Kalix, Pjätteryd eller på Åland. 

Who gives a f***?!!!









Chit chat, småprat. Typ prata om vädret. Booooring. 

Ni ska bara koncentrera er på min underbara roman!


Eller var det så enkelt att jag var trött på mig själv och att berätta om mig själv?

Att det enda jag ville säga i följebreven var att;
Jag, jag är författare, jag.

Och det kunde jag ju inte, då jag aldrig fått något publicerat.  
Det enda som stod emellan mig och författarerkännandet var just de jag skulle berätta för. Förläggarna, redaktörerna. 

Att jag inte var någon speciell alls. Alltså ingen författare. Vilket för mig var "ingen speciell alls" då. Egentligen.

Det låste sig totalt för mig när jag skulle skriva följebrev. VARFÖR räckte det inte med namn och kontaktuppgifter svor jag om och om igen.

Omedvetet skickade jag ut signaler som: SKIT i det du! Jag är en looser (= jag har inget bok kontrakt) men det ska inte du bry dig om! Du ska bara läsa manuset och gilla det. Ge mig bokkontrakt och sluta grotta ner dig i mitt personliga liv.

Mina korta, opersonliga och stela följebrev blev alltså
INGEN glad av.
Och kanske läste man inte ens manusen på vissa förlag. Just av den anledningen att följebrevet var kort, ointressant, stelt och egentligen noll info, utöver adress och telefonnummer. Och då dog intresset redan där.

Hela jag utstrålade ilska, avsky och mörka moln. Via presentationsbrevet. Inget förläggare går igång på.






Som i alla situationer i livet gäller alltså vänlighet i alla lägen.

Något som jag tyckte var både onödigt, slöseri med tid (och varför ge kärlek och vänlighet till någon som jag aldrig kommer att träffa i hela mitt liv, för de kanske säger nej till min text....).

Och har de sagt nej till mig så ska de absolut inte få ett enda vänligt ord.
Måste jag ha tänkt.

Att jag skickade ut dessa signaler hade jag förstås inte den minsta aning om.


Kyla föder kyla, avsky föder avsky.


Men det gick aldrig upp för mig att skicka in presentationsbrev med manuset kan ses som detsamma som att gå på anställningsintervju.

Vilket man aldrig skulle göra med en uppkäftig, nonchalant attityd och blick som sa: "Skit i min personlighet du och kolla i CV:et istället. Så får du se hur jävla bra jag är. Det ska jag inte behöva berätta för i helvete!".

Nu pratar jag inte om att lisma, fjäska eller rövslicka istället. Inte alls. Det är precis lika illa! 

Du ska vara DU! 

Hyfs, vänlighet, respekt och en form av lågmäld, medmänsklig kärlek borde vi sända ut i ALL sorts kommunikation oss människor emellan.

(Lågmäld säger jag för såklart är det ganska opassande att skicka en massa hjärtan, puss&kram och annat högljutt påträngande). 

Föga visste jag att detta var 1 stor orsak till att jag aldrig fick bokkontrakt tidigare i livet. Att jag varit kort i tonen. Och irriterad inombords.


Det spelar egentligen inte så stor roll vad innehållet i ett paket är när du slår in det fult och slarvigt.
Och lämnar över det - utan ett leende.


När jag såg på följebrev med andra ögon öppnade sig helt nya dörrar för mig.

Dörrar som ledde in till förlagen. Och deras vidöppna innerdörrar.