Skicka in samma följebrev på nytt

... och dra samma upprepande presentation.
Igen! Och igen och igen...

Så skämmigt tyckte jag. Att behöva dra samma historia en gång till. Jag heter... Jag är... När man fått nej tack innan, på förra manuset.

Men hallå! De vet inte vem du är!

De får tusentals mejl, brev. De har inte en susning. För dem är det nytt varje gång!

Varje mejl, brev och insänt manus.

Själv tyckte jag att det var hemskt genant att behöva presentera sig igen till samma förlag som jag redan berättat en gång innan för, vem jag är. Och så ska man behöva göra det tre, fyra, fem gånger. Efter varje nej tack och manus. 

Det kändes löjligt och stelt. Jag HAR ju redan sagt allt. Ska jag göra det IGEN?! Skicka samma följebrev en gång till? Fast med ett annat manus.

Och även om jag ändrade en del i följebrevet så var ju jag samma människa.

För mig var det samma sak som att gå på fest och mingla, sträcka ut handen, le och presenterar sig för samma personer om och om igen. Varje kvart. Något som skulle te sig hellöjligt.

Vid ett tillfälle blev jag uppmanad att skicka ett manus en gång till om ungefär tre månader  - om jag inte fått det publicerat någon annanstans. Så skulle de kolla på det en gång till.

Eftersom förläggaren tyckte att texten var intressant.

(De hade redan en bok på gång som handlade om ungefär samma ämne, så de tvekade lite).

Hon berättade att de fick över 2000 manus inskickade per år. Och då tillhör det förlaget inte de största!

Därför sparade hon inte det - eftersom det inte var aktuellt just nu.

"Men välkommen att höra av dig igen om 3 månader. Så kollar vi då."

Det där tycker man ju själv är konstigt. Kan man inte spara ett mejl, en text, futtiga tre månader? Om de gillar det. Ska jag skicka samma sak en gång till?

Hur knasigt känns inte det. Och dra samma historia igen: Jag heter Nina... bla bla bla

Men man har ju själv aldrig varit i den sitsen att man bombarderas med förfrågningar. Flera tusen varje år.

Klart de rensar mejlkorgen. Annars kan man ju inte tänka klart. Och fokusera på det som sker just nu och här.

Det tog väldigt lång tid för mig att rent tekniskt, praktiskt, känslomässigt förstå att jag är för dem en helt anonym person och MÅSTE presentera mig om och om igen.

HUR pinsamt löjligt jag än tyckte att det kändes. För dem var jag bara ett namn med en text. Precis som alla andra.

En bland två, tre tusen. Eller fler...

Älska ihjäl sitt projekt.

Det här har jag varit med om vid flera tillfällen. Ens passion blir för stark.

Det kan yttra sig på många sätt.
Manuset blir så att säga heligt för dig och du kan inte närma dig det med realistiska ögon.

Du ser på det som något som är "larger than life".

Det kan jämföras med en kärleksrelation där den ena partnern är en klängranka som baaaara vill att de båda ska umgås och ingenting annat behövs. Alls.

Resultatet är att det blir just det. Ingen bok, utan en fantasi. Inget realistiskt. Du krampar bara.

Eller...

Man älskar sitt manus, sin text, sitt projekt
så till den milda grad
att man försvarar det med näbbar och klor.

Gud förbjude att någon redaktör vill ändra i texten, ta bort en biperson, stryka ett helt kapitel eller dylikt.
Det skulle ju vara detsamma som ett svärd rakt in i magen. Döda dig, helt enkelt.

Vill ni förstöra något som är heeeelt perfekt?


 Nä, då får det vara. Känner du. Är ni inte kloka någonstans? Vad menar ni? Ser ni inte hur fulländat det är?! Som det är. Utan att ni petar i det!


Vem har rätt, du eller de?


Jag säger inte att förlaget är allvetande. Tvärtom.
Det är DIN text.

Jag säger absolut inte att du ska ge dig.
Lyssna på vad de har för åsikt och ta in det.

Gå hem och sov på saken.
Be att få svara om en vecka, tio dagar.

Tänk på det - men var inte fixerad. Gör något helt annat ett tag. Fundera och väg för- och nackdelarna mot varandra.

Känner du att det fortfarande är helt FEL att gå den väg som förläggaren tycker? Ja, då är det så att texten är din och ingen i världen kan tvinga dig ge ut något som du inte står för. Det är dina ord, din själ, ditt liv. Din text.


Det finns förlag som trots åsikter som inte överensstämmer med författarens, gett med sig.
Och behållit ursprungsmanuset.
Ingen regel utan undantag, som man säger.

Men de flesta redaktörer och deras lektörer har åsikter om inskickad text. 
Ju längre manus, desto mer synpunkter från deras sida.

Sedan finns det förlag som publicerar texten rakt av efter korr-läsning. Som det är inskickat. Punkt slut.

 Det vanligaste är dock att förläggaren har något som de vill ändra på.
Som för oss författare är SKITJOBBIGT att höra. Helt enkelt skitjobbigt! 


"Mitt perfekta manus..."


Ska ni slakta det, hacka i det? Döda det?

Du vill inte släppa iväg texten.


Älska bubblan så man inte ens vill skicka iväg manuset? Det får inte ta slut nu, för att det har varit som en underbar dröm att skriva. En egen värld att försvinna in i. Din egen lyckliga bubbla.

Ja, den varianten finns med.


Man vill inte släppa taget om sin bebis. Låta den växa i form av att utvecklas till en fysisk bok. Det här händer inte så många, men ja, helt ovanligt är det inte.


Då måste man tänka som så: Att det finns ju människor som har fler barn än ett. Och lyckas älska dem båda, eller alla ungarna. Du kommer att gilla att arbeta med nästa text också.

Vill man bli författare så är det skrivandet man älskar. 
Inte bara ETT manus.


Så låt det få vingar!


Kärlek är bra men besatthet är något helt annat. Det är den fula varianten av passion.

Ska man svälja förtreten?

När man har skickat in sitt (eller sina manus) till förlag efter förlag efter förlag och får nej tack som gemensam nämnare på alla svar, ska man sluta då? 

Ska man bita ihop, må skit och dra en sista suck över att författaryrket var nog inte för mig...

NIX! Det ska man inte!

Inte om det är din största passion i livet. Skrivandet. Inte om det är det enda du vill av allt som finns i denna värld. Då är du en hängiven person.

Hängivenhet och kärlek är de största drivkrafterna av dem alla. Passion också.

Sedan 2011 har jag skrivit olika manus och skickat, sänt, mejlat till nästan varenda förlag i hela landet.

Och det ska ni veta är mååånga, det.

Borträknat förlag då som enkom ger ut historiska verk, böcker om traktorer,
(eller förlag som endast publicerar böcker med matematiska beräkningar på hur Ölandsbron kan plockas isär och monteras upp igen - på Bahamas).

Du ska (i princip) böla ögonen ur dig, snyta dig, spotta, svära och skrika. Kasta fult, billigt glas i garaget
(när ingen är där är ett bra tips) och sedan sopa upp efter dig. Men inte förrän du fått ur dig allt. Kasta fem skålar till, efter att du tror att du är klar.

Sedan ska du ska gå ut i skogen och sparka sönder tre murkna stubbar. Ta en grov gren och slå i marken med.
Ta två!

Åk till morbror Bengt på landet och hugg upp en hel ladugårdsvägg full med ved. Stapla får han göra...

Gör en lista på 37 000 riktigt ugly, fula ord och sedan skrik dem i badrummet (eller något rum med isolerade väggar). Kanske inte på det där lilla, gamla och fula hotellet i Trollhättan, som har pappväggar.

Allt hat, förtvivlan, ledsamhet måste UT! Bär absolut inte det inom dig.

Det blir BLOCKERINGAR!

När ilskan, hatet, gråten och skitnödigheten är ute: Gå och se en kul film. Eller en fars. Hyr sedan en ännu roligare film. Skratta som fan.

Skratta tills du tjuter av gråt.
Och sedan börjar du skriva igen.

Efter vecka eller två. Möjligtvis tre.

Och ja, du får säga;

Satans, jävla, förbannade helvetes skitförläggare! Har du flodhästbajs i hela jävla huvudet - eller vad är det för feeeel på dig?

Du får säga det. Hemma, HÖGT för dig själv. Du har min tillåtelse. Det räcker att jag godkänner det. Eller du.
Sluta tänk på vad andra skulle tycka. Du får. Du måste. Annars växer det inom dig.

Inte vråla bara en gång, utan tills du tuggat sönder din ilska. Använd precis alla vidriga ord du kan för att uttrycka ditt hat, din förtvivlan över att inte få bokkontrakt.

Är du bara ledsen? Inte arg alls? Lägg dig i soffan och tjut några timmar. Tyck synd om dig själv.
Snyt dig och bli arg istället.

Tillämpa alltid detta:

BRYT IHOP och gå vidare.

Men BRYT IHOP först! Kallas också utrensning.

Nödvändigt. SKITNÖDVÄNDIGT! Ut med skiten.


Skit sparar man INTE på!

Kan man skriva om vad som helst?

Jag brukar säga så här;
Så länge man inte gör något kriminellt eller skadar någon annan, så kan man göra vad fan man vill i livet.

Precis vad man vill. Inom alla områden, oavsett vad det handlar om.
(Och sedan själv ta konsekvenserna av sitt handlande såklart.)

Är det någon som har en åsikt om det så lyssnar jag gärna. 


Dels för att jag är en kunskapstörstande person med ett intellekt som ständigt vill utvecklas,
dels för att jag roas enormt av när andra leker Svenssonpolis och så att säga vill återställa ordningen.

Som ofta inte alls är ordning utan mer ett kontrollbehov från deras sida.

Tjafsar någon för tjafsandets skull tillämpar jag det elfte budordet och påtalar det gärna;

Sköt dig själv och skit i andra!

Jag är av den höga övertygelsen att ju mer unik du är i ditt berättande, skrivande, desto bättre är det.

Gör det ingen tidigare har gjort! Skriv om det som ingen annan gör.
Eller skriv om det som är vanligt men på ett ovanligt sätt. 

Hylla nörden i dig! Den lilla personen som grottar ner sig i fakta, kunskap och går bananas av lycka över att hitta något som slår an en ton i hjärtat.

Med något specifikt som ingen annan gör. Du kan utveckla något fantastiskt, helt unikt och beundransvärt bara genom att vara den där som sysslar med sitt eget - som ingen annan begriper.

Men vänta ni! På det färdiga resultatet.

Det kan slå världen med häpnad.

Nördar är mina idoler.

Underskattade, fulla av kunskap, oftast enormt kunniga, mjuka, lågmälda och glada över att någon
överhuvudtaget pratar med dem.

Jag har lärt mig så mycket av nördar. De stressar aldrig, de fördjupar sig i fakta och experiment. De har tid att ägna sig åt viktiga saker - vetenskap.

De delar gärna med sig, bara man uppträder vänligt. Ingen frågar efter dem, men de har så mycket att ge.

Hela världen skulle gynnas av att lyssna på dessa människor som besitter så mycket intelligens, ifrågasättande och specialkunskaper. 

Eller som Keanu Reeves uttrycker det...

"I dream of the day where I walk down the street and hear people talk about morality, sustainability and philosophy instead of the Kardashians."

Jag med.

Bli utgiven på flera förlag?

Absolut, men ja visst! Otänkbart förr, ganska vanligt numera.

Katerina Janouch 
- skriver för vuxna och barn

Bild: Katerina magasin

Innehar hon kanske rekordet i Sverige, att vara representerad på flest förlag?

Hon ges ut av bl a: Forum, Lava förlag, Semic, Piratförlaget, Bonnier Carlsen, Xstory, Bokförlaget Langenskiöld

Martin Widmark

Bild:Sveriges radio

Barnboksförfattare

 Bonnier Carlsen, Liber, Rabén & Sjögren

   

Boken i siffror.

Den totala bokförsäljningen ökade med 4,2 procent i kronor räknat under 2017 jämfört med samma tidsperiod föregående år.

Förklaringen till uppgången är framför allt en stark försäljning hos digitala abonnemangstjänster (BookBeat, Nextory och Storytel) och en ökad försäljning i internetbokhandel.

Försäljningen av pocketböcker minskade med 3,6 procent i kronor räknat, medan inbundna böcker ökade svagt med 0,1 procent.

Barn- och ungdomslitteraturen visade en fortsatt ökning under 2017. Totalt ökade denna genre med 3,6 procent. 


Den bäst säljande skönlitterära boken under 2017 var 
Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz. Den bäst säljande facklitterära boken var Hur jag lärde mig förstå världen av Fanny Härgestam och Hans Rosling.



Den bäst säljande barnboken var Slottsmysteriet
av Martin Widmark

... som dessutom skrivit fem av de tio bäst säljande barnböckerna under 2017.



Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen står bakom Bokförsäljningsstatistiken, som uppskattas omfatta cirka tre fjärdedelar av all allmänlitteratur som säljs från återförsäljare i Sverige till slutkonsument. Datainsamlingen sker via företaget Bokinfo.
Källa:Forlaggare.se



WRITE ON!

Rädsla för att lyckas

Eller stora "succéskräcken", som jag kallar det.

Det var det sjukaste jag har hört tänker, du kanske. Alla vill väl lyckas och ha framgång!
Ja medvetet, absolut! Omedvetet - inte lika säkert.

Det här är rätt vanligt.

Tydligaste exemplet är när Kjell Enhager
(författare, coach, idrottspsykolog) berättar om hur han hjälpte golflegendaren Annika Sörenstam att överkomma sin rädsla 

– för att vinna.

Bra bok (betyg 3,5 av 5 )

Han är mannen som gjorde Annika Sörenstam till vinnare.

Från ständig tvåa till en av världens bästa damgolfare.

Han hjälpte henne slakta sina spöken, som han själv och enligt mig, mycket beskrivande, uttrycker det.

Sörenstam var en talang. Med viss rutin från topp 10-placeringar 
- men ingen vinnare.

Annika vågade inte hålla tal. 

När hon spelade bra sa hjärnan åt henne att om hon vinner måste hon hålla segertal.

Då började hon sabotera för sig själv för att slippa, 
allt enligt Enhager.

Mycket intressant, säger jag.

Vad är det värsta som kan hända om DU lyckas?

Gör en lista. Den blir nog längre än du tror. Tänker du dig inte ha en enda farhåga får du säkert ner minst 5 punkter som är förenade med rädsla att vara framgångsrik.

Var kreativ! Skriv ner allt.

På papper. Viktigt! Uttala det du skriver. Högt.

Här är några exempel:

Fotoskräck

Måste jag synas på förlagets hemsida? Bredvid min titel, bok? Hos bokhandlarna? Vid ev intervju i tidning?

Jag tror inte något förlag, företag, tidning kan tvinga dig till något du inte vill själv. Kanske förlaget kommer att försöka övertala dig. Men inte tvinga dig. 
Och alla förlag har inte tryckta broschyrer, författarporträtt på hemsidan etc. Men du kanske ska vara förberedd på att någon, någon gång eventuellt KANSKE vill ha din bild i samband med att de visar din bok. SÄRSKILT om boken blir framgångsrik.

Så har du fotoskräck "BIG TIME" så är det dags att bearbeta det så smått. Annars kan det vara en blockering i att lyckas. Ju snabbare du börjar, desto bättre.

Mingla, vara social-panik

Du är en författare som gärna vill bli publicerad men bara tanken att behöva åka till förlaget och visa upp sig, samtala, vara trevlig och kanske t o m äta ihop med förläggaren, redaktören, får dig att vilja gå och kräkas.

Kanske du tycker att det är en stressfaktor i sig att bara åka till den stad (hjälp tänk om det är stora huvudstaden med en miljon människor i), ta in på hotell och ta sig till förlaget. Rent praktiskt anser du det som en fruktansvärt jobbig grej.

Vad ska man ha på sig... hur ska man bete sig?  Tänk om de tycker jag är för gammal, för ful, för ointressant som person? Inte har intelligenta saker att säga? De kanske tycker att jag är för tjock? För kort? För spinkig? Alltför flintskallig? Bara det är stressande.
Har du överhuvudtaget NÅGRA sådana här tankar, måste du bearbeta dem genom att skriva av dig. Annars lär det vara en stor roadblock på din väg till framgång.

Det finns säkert förlag som antar manus utan att ha träffat författaren personligen men jag gissar att det tillhör ovanligheterna. 

Jag har bara ett tips utöver att skriva av sig: När du träffar människor du inte känner - 

Le! 
Var trevlig, titta personen i ögonen (utan att stirra!) och slappna av.

"What doesn´t kill you makes you stronger."

Till detta räknas: Delta på Bokmässan (mingla i montern), föreläsa på företag, skolor eller visa sig rent allmänt i samband med din bok.

Du kan vara lugn. De flesta böcker säljer inte så stora upplagor att mycket av detta blir aktuellt men OM din bok gör det borde du vara förberedd. Oavsett genre.

Och är du inte pratglad överhuvudtaget så får du väl säga det med ett charmigt leende. "- Jag tillhör den blyga sorten". Sådant där köper alla.

Skammen att vara arbetslös

Du har kanske skrivit ett manus som förlaget anser vara "Årets bok" men du nämnde aldrig i följebrevet att du inte har gjort något annat än skrivit på den där texten de senaste fem åren. Du kanske är arbetslös, inte har något alls att vara stolt över i din karriär eller är långtidssjukskriven? Föga något att skryta med men ändock din verklighet. Du är kanske hemmafru och stolt över det men vet vad samhället anser. "Lyxhustru" brukar det felaktigt förknippas med. 

Vad gör man då? Hur berättar man om sig själv, när det liksom inte finns något spännande att berätta? Och även om du anser att "texten talar för sig själv" så vill de på förlaget veta allt om människan bakom manuset.

Jobbigt värre!

Du är rädd att de ska tycka att du är en nolla, en nobody, en hemskt tråkig person och att ens skicka manuset för att de kräver ett presentationsbrev som medföljer, gör att du inte vågar sända texten. Eller har du skickat in den och får stora skälvan när de hör av sig. Vad ska du säga? Att du sitter hemma och väntar på en möjlighet, ett erkännande, att ditt liv ska börja...

Känns inte jättefrestande.

Antingen gör du en "Blondinbella":

Isabella Löwengrip började blogga som 14 åring och fejkade att hon bjudits på kändisfester och blev så uppmärksammad i medier. Till sist började de riktigt inbjudningarna komma. Den avgörande insikten om att hon kanske kunde göra pengar på sitt bloggande fick hon när tidningen Dagens media uppskattade värdet på hennes blogg till fem miljoner kronor.

Hon var bara 14 år när hon startade sin välkända blogg "Blondinbella". 

Hon kom hem en lördagskväll och pappa hittade två flaskor sprit i hennes väska. Hon fick utegångsförbud. För att roa sig med något under tiden så började hon att blogga. I början handlade det mycket om politik. Isabella var med i MUF. Men då sa hennes vänner: Bella, din blogg är skittråkig. Då började hon att fundera. Om inte ens hennes kompisar ville läsa bloggen, vem skulle då läsa den? För att göra bloggen roligare så hittade hon på en person som det handlade om: Blondinbella.

Isabella som blev diagnostiserad med adhd år 2013 är nu en 27-årig superentreprenör. Hon har en rad aktiebolag bakom sig, vissa mer lyckade än andra.

Hon har utsetts till svenskt näringslivs m ä k t i g a s t e kvinna 2018.

Bild: Hänt

... eller så säger du som det är och står för det. 

Har du fantasi nog att skriva ett manus räcker nog orden, texten till för att göra ditt liv lite mer intressant än du tycker att det är själv. Allt behöver man ju faktiskt inte berätta. Och vem kan kolla om du drar en liten vit lögn? Kanske piggar upp både dig och dem!

Och har du några som helst drag av "baconeffekten" (krympa när det hettar till) så jobbar du på det. Skriv av dig. Om allt. Rädslan, skammen, förtvivlan. Och återgå sedan till ditt kära manus.

LYCKA TILL MED ALLT KÄRA FÖRFATTARE, OAVSETT VEM DU ÄR!