Skriva på flera manus samtidigt...?

Det lär du nog inte göra den första tiden. Man är ny på att författa och ägnar sig åt sitt älskade manus helhjärtat.

 Medan man väntar på svar från förlagen börjar man på nästa. 
Får man sedan nej som svar på "ettan", så kanske man finputsar på det första medan man skriver på det andra.

Sedan när man har skrivit några år så har man kanske flera på gång samtidigt. Det har jag. Särskilt som man skriver både för vuxna och för barn. Barnboksmanusen går ju generellt snabbare att skriva. De är ju i regel kortare.

Dessutom kan man ju skriva väldigt lättlästa barnboksmanus. Och då kan man hålla fyra, fem manus igång samtidigt. 

Ibland blir det så att man kanske bara skriver en mening per dag i något av dem alla.Särskilt de vuxna manusen.

Och alla texter man författar på kanske man inte ens skickar in till förlagen. Men att underhålla dem tills man tröttnar på dem, är viktigt. 

Ju mer du skriver, desto bättre blir du.

Den här utvecklingen att jag kunde skriva på fler texter än två samtidigt, kom efter att jag fått de två första kontrakten. Eftersom de var i olika genrer så fick jag en större överblick. På min faktiska potential. 

Att ha många bokidéer kanske också ger utveckling i något annat manus som du skriver bredvid det du brinner för. 

Du får ett annat synsätt på något av dem. Eller flera av dem. Kanske är det inte det manus du brinner för som får avtal utan något av de andra. Just för att du utvecklades av att skriva på flera samtidigt.

Och fick nya infallsvinklar helt enkelt.
Eftersom du håller i flera berättelser samtidigt, stimuleras nya tankesätt. 


Och din skrivförmåga!

 Olika förlag, olika genrer, olika sidor av dig...

Erbjudande om avtal no 2, för mig, kom 11 dagar efter att jag fått mitt första erbjudande om bokkontrakt.


Det första förlaget som jag skrev kontrakt med är medelstort och på (ordentlig) framfart. Det här är ett litet och oansenligt förlag som jag aldrig hört talas om innan. Någonsin.

Hittade det av en slump och skickade in en novell. Innan jag skulle åka iväg någonstans på kvällen. Samma dag skickade jag detta manus till 9 andra förlag. 

Det lilla förlaget svarade via mejl, efter en kvart.

Mycket känslomässigt meddelande; 
" Det här är såååååå bra. Vilket driv i texten."

Jag satt i bilen, det var skumt, nästan mörkt ute, jag såg dåligt på telefonen och hade heller ingen internetuppkoppling. Så jag kunde inte följa länken till förlagets hemsida eller avtalet.

Stannade till vid ICA. (De flesta ICA handlare har gratis wifi - om butiken inte är alltför liten vill säga).

Och sedan snurrade tankarna.

Jag vill, men herregud, ingen känner till deras böcker... eller?

Det är verkligen en litet anonymt förlag. Men varför inte?

 Jag gillar mångfald, jag gillar olika, jag gillar högt och lågt, stort och smått.

Och jag vill bli publicerad!

Men kommer det ens att bli några intäkter... Alls?

Tänk OM ett större förlag säger ja efter en månad, när DE har läst det...?

Och så vidare och så vidare. Ja, eller nej. Kanske ändå eller njaeee... Det var ganska tvära kast. 

Jag svarade naturligtvis ja och skrev på ett endast 1 sida långt avtal/kontrakt nästa dag. (Till skillnad mot första förlagets 10 sidor).

Någonstans där i tvivlet så kändes det hela tiden som om att jag ville ha så många kontrakt som möjligt med flertalet förlag.

Varför då?

För då får jag göra det jag vill. Det jag är bra på.

SKRIVA.

Författa! Skapa. Leva. Enligt mig. Leva! 

Skriva är att vara, finnas, vara levande.

Och rita.

Omslagen till båda titlarna.

Den stora dagen.

Den dagen jag fick mitt första manus antaget
(glömmer man väl aldrig...) var en fredag eftermiddag och jag reagerade knappt på mejlet. Inte så som jag trodde att jag skulle göra. Jag skrek inte rakt ut av lycka och hoppade runt som en tok, som jag sett scenariot framför mig, innan det skedde.

Kanske berodde det på att jag därinne innerst inne visste att en dag så händer det.
Jag var nära att ge upp många gånger (måååånga gånger!) men fortsatte då övertygelsen var större än tvivlet.

Jag vet inte om det berodde på att jag var helt slut, läs trött/slutkörd av att jag i tre veckor formligen bombarderat ett femtontal förlag med fyra av mina manus. Jag var alltså något urlakad. Slut, ganska förbi. Sliten, minst sagt.

Mejlet från förlaget började ungefär så här: Detta passar oss perfekt...

Visst, jag läste om mejlet några gånger under dagen för att försäkra mig att det verkligen var sant. Och jo, jag började sms:a och skriva runt till familj och släkt ganska snart efter. Att; från och med nu är jag författare. Minsann.

Det var inombords mer ett ÄNTLIGEN! än Tjohoooo...
för mig.

Jag svarade förlaget efter ett par timmar när jag funderat på HUR jag ville svara. Jag skrev precis som jag tänkte från början då jag sett det. Att jag blev underbart glad att bli antagen. 

Nästa dag läste jag om det några gånger igen. Lite drömlikt var det trots allt.

Sedan tackade jag Gud (och allt annat allsmäktigt i himlen). Drömmen gick nu att ta på. Nästan. Eller så går det att ta på när boken är tryckt och färdig. Nästa år...

NU börjar det verkliga livet. Ungefär samma tankar som när man fött barn. Ungefär.

På måndagen kom kontraktet via pdf.

Tio sidor långt avtal!

Tio sidor!

Jag skrev ut dem men orkade bara läsa ett blad första dagen. Tvingade mig nästa dag med en laddad kanna kaffe och en överstrykningspenna i neon, gå igenom det "juridiska snacket".

Lite märkvärdigt var det trots allt.

Tanken på att jag skulle kunna googla mitt namn på Bokus och bokens omslag skulle dyka upp kändes rät maffig ändå.


Nu börjar en ny resa i livet. Livet som

FÖRFATTARE!

Jag tänkte att jag skulle fira med något.

Fotbehandling var det första om kom upp i huvudet.
Vin var nummer två. Luncha med syrran nummer tre.

Pusta ut och sedan köra igen med att skicka om bearbetade manus  - blev det.

Inte BARA författa

Som skribent behöver du ju inte "limitera" dig eller ditt intresse till att bara skriva böcker.

Man kan ju skriva noveller till vecko- och fackliga tidningar, skriva krönikor eller texter åt medlemstidningar, klubbtidningar, informationsavdelningar, företagsblad, idrottsblad osv.

Såklart!

Eller blogga, skriva tal, vara spökskrivare.

Möjligheterna är egentligen...faktiskt... obegränsade.

Under tiden du väntar på ditt bokkontrakt eller NÄR du har fått ditt kontrakt och väntar på inspiration till nästa bok.

Om du inte gör något av detta ovan; Skriv ändå!

Dagbok, noteringar, vad som helst. Till och med mejl är bra. 

Inte en dag utan en textrad.


VIKTIGT!

Om du inte mår skit, har kört fast helt. För då kan du ju skriva om det. Eller gå ut och gå en långrunda. En vecka eller två.

Och sedan börja skriva igen.

BIBLIOTEK och BOKHANDEL

Min kärlek till det tryckta ordet (och bilden!) gör att jag trivs väldigt bra i miljöer som bokhandeln och bibliotek.

Gärna med en kopp kaffe. Lyckligtvis finns det anslutande caféer eller mysigare hörnor att hänga i och/eller fika i under tiden man botaniserar bland lektyren.

Tidningar, tidskrifter, fotoböcker, konstböcker. Precis allt (nästintill) som man vill avnjuta, erbjuds. Och hela atmosfären cirkulerar runt det tryckta ordet. Samt bilderna.

Gränslösa i Båstad

Ibland (minst en gång varannan månad) sitter jag där på något bibliotek ett par timmar och bara slöläser tidskrifter, bläddrar i foto- och konstböcker eller barnböcker. Och lyssnar lite då och då på vad folk lånar, frågar efter. Säger att de gillar.
Jag besöker nästan alltid andra städers utbud av bokhandel och bibliotek också.

Bara hänger liksom. Det är stillsamt, det är böcker överallt från golv till tak och det är vilsamt. Och även om jag inte tycker att det kommer någon idé just då när jag är där, så har jag nästan alltid något antecknat i mitt medhavda block när jag går därifrån. Någon intressant människa jag har läst om, som har skapat något, någon författare man aldrig hört talas om etc.

Sveriges mest intressanta tidning

... med de mest läsvärda artiklarna inom precis ALLA områden är helt klart

Dagens industri WEEKEND

- som utkommer, i princip, varje fredag. 

Jag har i omgångar prenumererat på Di, vars huvudbilaga också såklart är läsvärd, men det är ingen billig historia med abonnemanget så låna den på något bibliotek!

På vissa filialer kan du även få gamla nummer gratis, sådana som ska makuleras för de är ett år eller mera.

Huvudbiblioteken brukar dock säga nej p g a merarbetet däromkring.

I helt fantastiska D i WEEKEND läser du om det som inte går att läsa om någon annanstans!

Sedan spelar det ingen roll om det är rymden, isbjörnar på Svaalbard eller polkagriskokandets historia. Musiker, framgångsrika företag, småföretagare, konstnärer eller svampnörderi.

Man hittar ALLT här. Definitivt landets bästa tidning.


Unna dig den läsningen!

DET BÄSTA MED ATT VARA FÖRFATTARE...?

Friheten att uttrycka sig.

Skriva har jag ju alltid gjort i och för sig. Men nu skriver jag och får dessutom BETALT för att göra det. Höjden av lycka kan tyckas.

Är man ordknarkare som jag är, så är detta yrke det ultimata. Ja, visst - man kan vara journalist, reporter, redaktör eller arbeta på en informationsavdelning och också arbeta med ord. Och trivas. Men det är något speciellt med författaryrket.

Jag listade vad jag känner för mitt jobb:

GLÄDJE, 

Ren och skär glädje.

MIN VÄRLD!

Min egen bubbla, mitt Universum.

MIN SJÄL...

Mitt innersta talar till mig när jag skriver.

JAG FÅR BETAAAAALT

Helt otroligt egentligen. Min hobby ger mig en inkomst.

STOLTHET

Min hjärna är den kroppsdel jag är mest stolt över.

LYCKA

Ibland till och med eufori. Mental orgasm? Utdragen sådan.

ERKÄNNANDE

Jag tänker, alltså finns jag. Vad trevligt att fler än jag uppskattar mig.

MITT "BARN"

Varje manus, bok älskar man som en litet knytt.

I början behandlar man det som en extremt efterlängtat bebis och när det har några år på nacken så blir det som en tonåring. Det är riktigt kul att hänga med dem - ibland.

MITT LIV

Vad fan skulle jag göra annars? Vara en robot, känslolös maskin. Jag har försökt att inte skriva. Det dödade nästan min själ.

FRIHET

Det känns som att man kan flyga. Att inget är omöjligt. Att precis allt är möjligt.

KUL, SPÄNNANDE, INTRESSANT

För att sätta vardagliga ord på författarlivet. Om någon som inte skriver frågar. För de fattar ju inte känslan ändå.

REN OCH SKÄR KÄRLEK

Till sig själv. Böckerna är ju jag.

ARBETSKAMRATER

Viss form av det. Att skriva utan att publiceras är eeeensamt. När du får bokkontrakt har du helt plötsligt arbetskamrater

- i alla fall några timmar om året...

UTVECKLING

Det är ett ständigt flöde i hjärnan.  Nya idéer kommer som en sprängande, kraftfull flod. Ibland som en liten porlande vårbäck.

MENINGSFULLHET

Jag skulle kunna säga det varje dag. Utan orden förtvinar jag.

FANTASTISKT VARDAG

Att hänga tvätt och städa toan känns numera helt ok som paus. Du vet ju vad du ska göra sedan, efteråt. Skriva mer.

ANDNING

Jag äter, sover andas text - och bild.

MÅLGÅNG

Att inte bli publicerad kändes som ett sprinterlopp där man aldrig nådde mål...

RESOR

För inspiration, paus och uppladdning. Resor till förlagen är som att bli bjuden till balen. Jag är Askungen som fått lov att komma in.

NÖJE

Skrivandet är min hobby, min kärlek, mitt nöje som nu är mitt yrke.

ÖPPNAT UPP MITT INRE

Jag visste inte helt vad jag tänkte själv. Skrivandet gav mig nyckeln till det absolut innersta.

SKOJ, KUL, ROLIGT

Ibland kan det vara så enkelt. Det är kul helt enkelt. Enough.

MYSIGT

På hösten och vintern; skriva med tekoppen nära och i mjukisbrallor, raggsockor och bara vara ifred.

ANSVAR

Vuxenpoängen sköt i höjden i och med kontrakten.

FÖRÄLSKELSE

En förälskelse som aldrig tar slut. Den ultimata kärleksrelationen.

MENINGEN MED LIVET

Kärnan i min existens.

KARRIÄR

Utveckling. Hela tiden.

FULLKOMLIGHET

Man känner sig hel.

Gör din lista.

KRAMPA

Nej, jag menar inte att få håll. Jag menar inre aggressivitet. Som hindrar dig i skrivandet. Du vet säkert inte ens om att du bär på den. Ilskan eller frustrationen.

Den värsta sorten är just den man inte är medveten om. Som man istället tror är en självsäker, tuff, framåt, drivande business attityd. Eller boss-approach.

Är du:

chef/egenföretagare/VD/viceVD/marknadschef/ensam mamma/självförsörjande/förstfödd/"duktigflicka"-typen/ordförande/ensamjobbare/idrottsledare/föreståndare/extremt ansvarstagande/arbetsledare/personalchef

... eller flera av dessa samtidigt är chansen att din "jag klarar mig själv" - stil är något som egentligen gör dig stel, hård och tuff.

Jag hade ingen som helst ro att överhuvudtaget ens titta på folk som gjorde yoga.

Jag blev irriterad, rastlös och otålig när någon nämnde att yoga var så fantastiskt.

Slöseri med tid tyckte jag.

Sitta stilla (eller stå) i konstiga ställningar. När man kunde göra så mycket produktivt, istället...

Jag rös av yoga-mentaliteten.

Nu vet jag vad det var. En inre frustration. Som löstes upp med... just yoga.

Jag provade flera varianter och märkte att jag fick tillbaka min kroppsliga vighet väldigt snabbt, men jag kom inte till ro inombords. Tills jag provade detta:

Intuitiv stilla dans i 30 minuter 3 ggr/vecka till långsam musik. Hemma, ensam.

När du rör dig helt sakta, utan plan, och bara är händer något med sinnet. Stäng av allt annat ljud (du ska inte höra diskmaskin, tvättmaskin, fläkt el dylikt heller). Se till att ingen kommer inom en halvtimme och avbryter dig.

Rör dig HUR DU VILL, väldigt långsamt, mjukt, till nedanstående ljud, musik. Blunda gärna. Slappna av. Helt.

Prova dig fram med dessa:

Stillhet

Peaceful

Ro

Framgång

Tidigare var jag smått allergisk mot den här typen av extremt stilla musik. Nu har jag en helt annan centrerad ro i kroppen.

Vilket hjälper mig privat lika mycket som i skrivandet.

NJUT, men gör detta ensam.

Du kan också ha ljuden på i bakgrunden i din vardag. 

Lugnande. Och resultatet blir kreativt tänkande, handlande, skrivande. Utan frustration.

Magiskt.

NEGATIVITET

Negativa signaler gör att du stannar eller till och med backar i din utveckling. Och absolut missar
chansen att få bokkontrakt.

Om du skickar iväg ett manus med oro, fasa, självnegation, irritation eller någon annan låg känsla i kroppen, gentemot dig, din text eller mot förlagen, lär du inte få ett positivt svar.

Jag vet. Been there, done that.

Varje gång jag postade eller mejlade ett manus var jag antingen något spänd, rädd, orolig... eller arg.

Arg över alla de gånger det förlaget sagt nej tidigare eller arg på alla de förlag som sagt nej överlag.

Detta var jag totalt omedveten om.

Första gången jag skickade min text (den gången var det ett hälsomanus), fick jag en reaktion som var delvis uppmuntrande men kritisk till vad ett stycke handlade om.

"Det där kan du stryka helt", sa förläggaren.

Vilket resulterade att jag tände på alla cylindrar. Hemma vid skrivbordet och framför mejlkorgen.

Något som definitivt inte var bra att ha i kroppen nästa gång jag sände mina olika manus (i olika genrer) till något annat förlag.

Eller mejlade fram och tillbaka med någon annan redaktör/förläggare.

HUR kunde man överhuvudtaget säga något kritiskt om det fantastiska jag hade att förmedla? Jag blev SKITARG och bar helt klart detta med mig under alla år.

Jag trodde att det var en nystart för mig varje omgång jag sände mina skapelser men därinne fanns den där ilskan och oron över att bli nekad och/eller kritiserad.

Och Gud förbjude att de skulle stryka ett parti!

Det var ingen jättestor sak men för mig blev det en stor grej. 

Man hade inte lovat mig kontrakt. Förläggaren hade bara sagt att det fanns något intressant där i mitt sätt att skriva och om jag kunde utveckla det men efter deras inriktning. Deras uppfattning om texten. Makten om MIN kreation låg alltså i deras händer.

Jag jobbade om hela manuset men med en fruktansvärd irritation och förtvivlan över att inte få skriva fritt. Och vad jag strök!

Jag kände mig fängslad, stel och ofri. Men mest av allt var jag förbannad. Vingklippt. Manuset blev minst sagt tunt. Det färdiga resultatet blev inte ens omfattande så det räckte till en bok.

Efter ett tag fick jag reda på att förläggaren slutat och då stod jag på ruta 1 igen. Eller snarare 0. Jag var helt utanför spelet.

Min chans flög förbi mitt framför näsan och till på köpet var jag arg och förtvivlad över vad som var sagt om manuset.

Periodvis skrev jag inget alls, skickade inga manus. Lämnade det rent praktiskt. Men aldrig känslomässigt. Sedan tog jag upp det igen vid flera tillfällen. Men mitt stora misstag var att jag inombords bar ilskan och ledsamheten med mig.

Innan man sänder manus måste man emotionellt vara helt clean. HELT rensad från negativa tankar. Dåliga känslor.

HEEELT klar.

Detta rensar man ut genom att högt prata med sig själv via pappret. Skriv (för hand! som jag påtalat innan). Läs det för dig själv. Inte inom dig. Uttala det!

Skriv tills det finns noll kvar. Inte en enda aggressiv/förtvivlad tanke vad gäller förlag, förläggare, redaktörer, besvikelser, nej tack och noll svar från dem.

Låt det gååå.

Begrav det, gräv inte upp det. Du måste vara helt lugn, helt cool med dig själv INNAN du skickar manus.

Tyngden kan inte vara inne i dig. Du tar ut den och kastar iväg den. Det hjälper att se det som en fysisk handling istället för mental.

Free yourself, helt enkelt. 

Dra ett djupt andetag och se om det infinner sig en lättnad vid utandning. Om inte - fortsätt skriva om det. Hur du kände.

Det ska vara helt rent och fritt från smolk i bägaren.