TVINGA fram ord och text?


Nepp, det tror jag inte ett dugg på. Att skriva ska komma av en obeskrivligt stark lust att skriva. 

Att man helt enkelt inte kan låta bli! Att det är så förbannat kul, spännande, roligt, intressant och härligt, att man bara måste skriva.

Tvång


När det kliar i hela kroppen på dig om du sitter på ett släktkalas där alla är trevliga, det som serveras är gott men du ändå längtar hem till manuset på datorn.



När någon vill fika med dig på stan och du kollar runt efter papper att skriva ner din idé på och bara lyssnar med ett halvt öra på ditt sällskap.

Du pratar fort för att du tror att mötet går snabbare då.


Det är skrivarkärlek. Man längtar tills ungarna somnat, gått till skolan. Tiden vid datorn flyger iväg och hoppsan! Har det redan gått tre timmar? Jag måste kanske göra lunch...


Man känner sig nöjd.
Kommer på sig själv med att sitta och le. Det är skrivkärlek. Man älskar det man gör och det man ser kommer ut ur sig själv. 

Fantastiska berättelser som man är så, så... stolt över! 

Att det skulle komma från tvång tror jag inte alls på. 
Tvinga sig själv att författa? Nix. Det måste vara ett naturligt flöde. En glädje till själva skrivjobbet.

Som en stor lycka, kärlek, passion. 

Vad som helst men inte tvång. Hur fan skulle det se ut?

En text som är fram klämd under hot. Hot inifrån. Nej, självdisciplin är något helt annat. Det kan du använda när du korrekturläser din text, redigerar och rättar.

Varför de och inte jag?!

Å herreguuuud, vad mycket skräp som ges ut!

Du kan inte för ditt liv förstå att förlagen inte vill ha ditt manus när de satsar så mycket pengar på att ge ut så många fruktansvärt dåliga böcker.

Så många författares hemska alster.

(För att inte tala om barnböckerna!

Som illustratör har man ju åsikter om det också...).

Jag läser en massa fackböcker, romaner, deckare, barnböcker - ja de flesta genrer. Och ibland tappar man ju hakan!

Hallå förlagen!

Ni kunde ha anlitat mig som redaktör och jag kunde redan efter de 10 första sidorna talat om att just det DÄR manuset lär ni inte tjäna något på.

Visst är det så? Visst kan man inte förstå att man själv blir nekad utgivning och så får de där idioterna som skriver så uselt, så tråkigt, så urbota SEGT, sin bok realiserad.

Ett fint, snyggt omslag, en bok som landar, inte bara i deras händer, utan i VARENDA JÄVLA BOKHANDEL.
Med skit på insidan.

Många är de och fler lär de bli.

I sommar har jag t o m slängt en bok i pappersinsamlingen istället för som alltid annars, skänka bort de jag inte gillar. Jag skämdes så gruvligt över texten. Det var pinsamt dåligt. 

Piiiinsamt dålig bok! 

Jag gav den 40 sidor, sedan fick den vila i frid i återvinningen, avdelningen pappersinsamling och senare bli toapapper.

Den ska vara rolig. DEN. ÄR. INTE. KUL.

Så här står det hos Bokus om titeln:

Elak uppmuntringsbok

Vi har alla varit lockade att svara något riktigt oförskämt på en dum fråga, bara för att se reaktionen. Därför känner man omedelbart igen sig när man slår upp Den ädla konsten att vare elak. Efter den första chocken går det inte att sluta skratta. Aldrig tidigare har människor blivit så illa bemötta när de sökt jobb, kontaktat försäkringsbolaget, rådfrågat sin läkare, satt in en kontaktannons eller försökt få sin bok utgiven. Författarna släpper alla hämningar och snuddar ibland vid anständighetens gräns för att roa alla oavsett kön, partitillhörighet och social ställning. Människotyperna är bekanta och en och annan kändis får sig en välförtjänt känga.

Gubbarna som har författat är ännu tråkigare  - deras åsikter om VARANDRA, sk skojsigheter får man också ta del av. 

Det är ÄNNU VÄRRE!

Undrar hur många som springer och köper den nu, av ren nyfikenhet...

Men man måste släppa det där och försöka tänka annorlunda. Man ska inte behöva bli pinsam för att bli utgiven. Man ska absolut inte förnedra sig och ändra på sig.

Man biter ihop och sliter vidare.

Med sin text. Med sina texter. Som ju är heeeelt fantastiska. 

Rätta, ändra och skriva om.

Hur många gånger ska man ändra, rätta och skriva om sin text? Många! Och då menar jag MÅNGA gånger!

Du läser, pillar, raderar och finjusterar tills du spyr på texten. Då är du klar. När du inte ens vill se den fler gånger. Överhuvudtaget!


Då är det dags att skicka in den.


Sedan är det ju ett plus om du kan korrekturläsa, meningsuppbyggnad osv. Men det är inget ett krav!

Det där fixar förlagen. 

Men visst, låter det alldeles tokigt kanske man tröttnar på att läsa, även som förläggare, redaktör. Som ju brukar älska böcker (manus). Det är ju därför de arbetar med just texter. 


Svensson överlag är rätt dålig på korrekt svenska.

De vanligaste talfel  vi svenskar gör är lätt att uppmärksamma i våra dagliga samtal. De flesta säger t ex:

Till han/hon (till honom/henne)

Domma (dessa)

Det var inte min meningen (det var inte min mening, det var inte meningen, det var inte med mening)

I dag på morse (idag på morgonen/i morse)

I Öland/I Cypern (På Öland, på Cypern. Alltid PÅ när det är en ö!)

o s v


De vanligaste skrivfelen Svensson gör är att de inte kan skilja på de och dem i skrift. Dom säger de flesta, i tal - i alla situationer.

Det är egentligen mycket enkelt:

DE heter det så fort de gööööör något. Äter, skiter, gråter, tänker, är (att vara är också att göra ngt - tänk leva). Alltså med ett verb intill.

De är ledsna.

Jag tror de springer fort.

Han har sagt att de kör i morgon.


DEM heter det när de är passiva.


Typ: Vi åker till dem. Då är det vi som gör något.

Jag levererar paketet åt dem. (Alltså: JAG gör ngt här).

Har du ringt dem? (De gör inget alls, de vet inte ens att du ska ringa...)


Skitenkelt egentligen. Men få fixar detta. Men allt blir mycket lättare när man KAN sin svenska. 

Lättast är att tänka: Åt, till styr dem.



Sedan har vi ju de som säger...

Lastebil, rutschekana och KalliAnka, men nu ryser jag så mycket så nu får vi avsluta det här.

Alla blir nobbade.

Det brittiska förlaget Orion lär ha ångrat en av sina refuseringar, enl NRK.

På Twitter avslöjde nämligen förlagets redaktör Kate Mills att hon nobbade deckaren "The cuckoos calling", som visat sig vara skriven av JK Rowling.

"Som redaktör måste du älska vad du publicerar. Jag älskade den inte...", förklarar Kate Mills beslutet i en tweet.

"The cuckoos calling" sålde till en början blygsamma 1 500 exemplar, men sedan det avslöjats att det var JK Rowling och inte av pseudonymen Robert Galbraith som skrivit boken har den klättrat fort på bästsäljarlistorna.

”Harry Potter”-böckerna har sålts i flera hundra miljoner exemplar, men även historien om ”pojken som överlevde” nobbades till en början av bokförlag. 

Numera är J.K. Rowling en världskänd författare. Trots det blir hon fortfarande dissad.

På Twitter delade hon med sig av två brev från två olika bokförlag, som båda sa att de inte kunde publicera hennes kriminalroman: ”Gökens rop”.

Boken, som publicerades 2013, är skriven under hennes pseudonym Robert Galbraith.

”Inte en hämnd”

Det ena bokförlaget konstaterade kort och gott att de inte tar emot nytt material för tillfället. De andra rådde J.K. Rowling att hitta inspiration i bokaffärer och rekommenderade en skrivarkurs eller en författargrupp.

J.K. Rowling suddade ut signaturerna på breven innan hon publicerade dem på Twitter.

– De är för inspiration, inte hämnd, skriver hon.

Källor: Svd, Göteborgsposten.

Vidare cirkulerar det ett rykte att The Secret  H Ä R

nobbades av 60! förlag innan den antogs. 

Huruvida det ligger någon sanning bakom det får vi aldrig reda på men JAG är inte förvånad. Det sägs att det bästa resultatet fås av det största motståndet. 

Författaren (Rhonda Byrne) till den boken har gjort många omkring sig till mångmiljonärer. The Secret är en jätteindustri. Bara Instagramkontot har snart 2 miljoner följare, se:

HÄR!

Vidare finns det också en version för yngre:

Barnbok här

Så KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA. GE ALDRIG UPP!

Eller som jag hellre säger: 

"Fall seven times, stand up eight."

Förväxla inte manus med dagbok.

Skriver du för dig själv eller för andra? Få är de människor som vill läsa om hur du blev lämnad av den där idioten till karl eller hur du och väninnorna "gjorde" Ibiza en vecka.

Hur du kände, grät och hur orättvist det var att du fick sparken och att Jörgen, som är dum i huvudet, är kvar på jobbet.

Visst, det finns de som skriver dagbok och som lyckas med det. Men heter man inte Anne Frank eller Greg Dagbok för alla mina fans

... så kanske övriga världen inte tycker det är kul att läsa om din vardag (eller din helg heller för den delen). 

Däremot inte sagt att det inte finns de som lyckas med detta. Att skriva om sitt liv och det är intressant för andra. Men man måste förstå skillnaden.

Kanske är det bara just det du behöver? Skriva av dig... Gör det! Detta uppmuntrar jag starkt.

Man lär sig så mycket om sig själv. Inte minst blir man av med en massa frustration. Som annars bara blockerar ditt tankesätt. Och ditt sätt att skriva intressant.

Skriv för fan! Allt som vill ut ska ner på papper. För att skriva för hand, det rensar hjärnan från en massa skräp. Läs det dessutom högt samtidigt som du skriver, så får du dubbel effekt. 

Börja med något du retat dig på länge. Något som verkligen stör dig. Skriv ner allt du tänker om just den personen eller den händelsen. Allt du tycker, känner, tänker. Hur det var och hur du skulle vilja att det var, istället. Och hur förbannad du blev. Eller förtvivlad. 

Läs det för dig själv samtidigt som du skriver. Finns det någon som helst tanke kring situationen kvar i ditt huvud? Skriv då igen.

Fortsätt tills du har tuggat sönder det. Tänk sedan på händelsen eller personen efter någon dag eller någon vecka. Gissa vad som har hänt! Antingen har din upprördhet minskat eller helt försvunnit. Självterapi. Kostar en penna och ett block. Nästan helt gratis alltså.

Många är de människor som sitter hemma i stugorna och tycker världen ska få veta hur orättvist det var när de fick gå från sitt jobb, mannen var otrogen, syrran fick största delen av fasters arv etc. Nej, det här händer varje dag! Det händer alla. 

Svensson vill inte höra det i bokform. På kafferasten, power walken eller över en lunch på stan - ja.
I en bok som man har betalat för, nej. I princip alltid - nej.

Lyckas du väva in relationerna och händelserna i en roman dock, med intressanta vinklar på det hela, ja då har du ett manus. Men vill du bara uttrycka avsky för något, någon - skriv av dig. Dagbok eller inte. Du kan kasta pappret, blocket sedan om du vill. Det viktigaste är att texten kommer ut. Texten, dina ord, dina tankar. Du kommer att må mycket bättre.

Eller använd blocket som ett sparande, av fakta. Allt det som har hänt dig kanske du kan använda i din bok senare. 

Eller i dina böcker.

Det är ju det som de flesta böcker handlar om. Livet. Och allt som sker. Kanske bara inte just ditt liv med alla vardagens motgångar. Då får du ha ett alldeles särskilt spännande liv. Eller så ett alldeles särskilt spännande sätt att uttrycka dig på.



Egentligen borde alla människor skriva. För sin egen skull. 


Annars blir livet bra tomt. Säger vi författare i alla fall...

Till slut hatar man förlagen...

Har man fått nej tack efter nej tack efter nej tack blir man till slut ...hatisk. Eller...?

Jag vet inte vilket som är värst. Att få ett snabbt nej tack, ett nej tack efter två månader eller inget svar alls.

För så fungerar minst en tredjedel av förlagen.

De svarar INTE ALLS! 

Och vad gör man då? Jo, man förnedrar sig och ber om ett svar. Igen!

Vad händer då? Ungefär hälften svarar. 

Att de inte ens fått manuset, inte sett mejlet, inte hunnit. Inte tar emot manus just nu.

Att de helst vill ha per post fast det på hemsidan står att man kan skicka elektroniskt eller med brev. 

Resten svarar inte trots både två och tre efterfrågningar.

Och då dyker ju den ena tanken upp efter den andra.

Tänk om de snor min text!

KAN de göra det?

Och varför driver man ett förlag om man inte ens bemödar sig att svara författarna... Det är inte ens ens fråga, det är ett påstående från min sida. 

Det har t o m hänt att de stora, etablerade förlagen inte svarar.

Och hur många manus har jag då skickat in?

Sedan 2011 - inte en aning. Massor!
En spänningsroman, flera noveller, några hälsomanus, en hel del synopsis och så då en flod barnbokstexter. 

Kapitelböcker, bilderböcker, pekböcker. Var det tänkt. Men det blev inte så. Trots min passion.

För text. Och bild.

Vissa förlag fick ta emot en av mina idéer, vissa förlag två, andra nästan allihop. 

Och alltid blev det samma svar.

Tystnad eller nej tack. Man kan bli deprimerad för mindre.

Eller hatisk. Till ingen nytta.