NEGATIVITET

Negativa signaler gör att du stannar eller till och med backar i din utveckling. Och absolut missar
chansen att få bokkontrakt.

Om du skickar iväg ett manus med oro, fasa, självnegation, irritation eller någon annan låg känsla i kroppen, gentemot dig, din text eller mot förlagen, lär du inte få ett positivt svar.

Jag vet. Been there, done that.

Varje gång jag postade eller mejlade ett manus var jag antingen något spänd, rädd, orolig... eller arg.

Arg över alla de gånger det förlaget sagt nej tidigare eller arg på alla de förlag som sagt nej överlag.

Detta var jag totalt omedveten om.

Första gången jag skickade min text (den gången var det ett hälsomanus), fick jag en reaktion som var delvis uppmuntrande men kritisk till vad ett stycke handlade om.

"Det där kan du stryka helt", sa förläggaren.

Vilket resulterade att jag tände på alla cylindrar. Hemma vid skrivbordet och framför mejlkorgen.

Något som definitivt inte var bra att ha i kroppen nästa gång jag sände mina olika manus (i olika genrer) till något annat förlag.

Eller mejlade fram och tillbaka med någon annan redaktör/förläggare.

HUR kunde man överhuvudtaget säga något kritiskt om det fantastiska jag hade att förmedla? Jag blev SKITARG och bar helt klart detta med mig under alla år.

Jag trodde att det var en nystart för mig varje omgång jag sände mina skapelser men därinne fanns den där ilskan och oron över att bli nekad och/eller kritiserad.

Och Gud förbjude att de skulle stryka ett parti!

Det var ingen jättestor sak men för mig blev det en stor grej. 

Man hade inte lovat mig kontrakt. Förläggaren hade bara sagt att det fanns något intressant där i mitt sätt att skriva och om jag kunde utveckla det men efter deras inriktning. Deras uppfattning om texten. Makten om MIN kreation låg alltså i deras händer.

Jag jobbade om hela manuset men med en fruktansvärd irritation och förtvivlan över att inte få skriva fritt. Och vad jag strök!

Jag kände mig fängslad, stel och ofri. Men mest av allt var jag förbannad. Vingklippt. Manuset blev minst sagt tunt. Det färdiga resultatet blev inte ens omfattande så det räckte till en bok.

Efter ett tag fick jag reda på att förläggaren slutat och då stod jag på ruta 1 igen. Eller snarare 0. Jag var helt utanför spelet.

Min chans flög förbi mitt framför näsan och till på köpet var jag arg och förtvivlad över vad som var sagt om manuset.

Periodvis skrev jag inget alls, skickade inga manus. Lämnade det rent praktiskt. Men aldrig känslomässigt. Sedan tog jag upp det igen vid flera tillfällen. Men mitt stora misstag var att jag inombords bar ilskan och ledsamheten med mig.

Innan man sänder manus måste man emotionellt vara helt clean. HELT rensad från negativa tankar. Dåliga känslor.

HEEELT klar.

Detta rensar man ut genom att högt prata med sig själv via pappret. Skriv (för hand! som jag påtalat innan). Läs det för dig själv. Inte inom dig. Uttala det!

Skriv tills det finns noll kvar. Inte en enda aggressiv/förtvivlad tanke vad gäller förlag, förläggare, redaktörer, besvikelser, nej tack och noll svar från dem.

Låt det gååå.

Begrav det, gräv inte upp det. Du måste vara helt lugn, helt cool med dig själv INNAN du skickar manus.

Tyngden kan inte vara inne i dig. Du tar ut den och kastar iväg den. Det hjälper att se det som en fysisk handling istället för mental.

Free yourself, helt enkelt. 

Dra ett djupt andetag och se om det infinner sig en lättnad vid utandning. Om inte - fortsätt skriva om det. Hur du kände.

Det ska vara helt rent och fritt från smolk i bägaren.