Den stora dagen.

Den dagen jag fick mitt första manus antaget
(glömmer man väl aldrig...) var en fredag eftermiddag och jag reagerade knappt på mejlet. Inte så som jag trodde att jag skulle göra. Jag skrek inte rakt ut av lycka och hoppade runt som en tok, som jag sett scenariot framför mig, innan det skedde.

Kanske berodde det på att jag därinne innerst inne visste att en dag så händer det.
Jag var nära att ge upp många gånger (måååånga gånger!) men fortsatte då övertygelsen var större än tvivlet.

Jag vet inte om det berodde på att jag var helt slut, läs trött/slutkörd av att jag i tre veckor formligen bombarderat ett femtontal förlag med fyra av mina manus. Jag var alltså något urlakad. Slut, ganska förbi. Sliten, minst sagt.

Mejlet från förlaget började ungefär så här: Detta passar oss perfekt...

Visst, jag läste om mejlet några gånger under dagen för att försäkra mig att det verkligen var sant. Och jo, jag började sms:a och skriva runt till familj och släkt ganska snart efter. Att; från och med nu är jag författare. Minsann.

Det var inombords mer ett ÄNTLIGEN! än Tjohoooo...
för mig.

Jag svarade förlaget efter ett par timmar när jag funderat på HUR jag ville svara. Jag skrev precis som jag tänkte från början då jag sett det. Att jag blev underbart glad att bli antagen. 

Nästa dag läste jag om det några gånger igen. Lite drömlikt var det trots allt.

Sedan tackade jag Gud (och allt annat allsmäktigt i himlen). Drömmen gick nu att ta på. Nästan. Eller så går det att ta på när boken är tryckt och färdig. Nästa år...

NU börjar det verkliga livet. Ungefär samma tankar som när man fött barn. Ungefär.

På måndagen kom kontraktet via pdf.

Tio sidor långt avtal!

Tio sidor!

Jag skrev ut dem men orkade bara läsa ett blad första dagen. Tvingade mig nästa dag med en laddad kanna kaffe och en överstrykningspenna i neon, gå igenom det "juridiska snacket".

Lite märkvärdigt var det trots allt.

Tanken på att jag skulle kunna googla mitt namn på Bokus och bokens omslag skulle dyka upp kändes rät maffig ändå.


Nu börjar en ny resa i livet. Livet som

FÖRFATTARE!

Jag tänkte att jag skulle fira med något.

Fotbehandling var det första om kom upp i huvudet.
Vin var nummer två. Luncha med syrran nummer tre.

Pusta ut och sedan köra igen med att skicka om bearbetade manus  - blev det.